När ni läser detta sitter jag i Helsingborg och förbereder mig för Riksidrottsstyrelsens (RF) stämma. Denna gång känns det lite speciellt eftersom valberedningen föreslagit mig till ny ordförande efter Karin Mattsson. Om jag blir vald vet jag först när det blir söndag.
Under den process som föregår ett val är det två tankar som gått genom mitt huvud. Den första är möjligheten att få ett heltidsjobb när man fyller 70. Sverige och Albanien har ju de senaste åren varit de två europeiska länder där åldersnojan varit som mest uttalat. Vågar man tro att vi står inför en begynnande förändring? Den andra tankebanan är att kanske få arbeta med det som är min passion, nämligen idrott. Mina meriter rent resultatmässigt är klart begränsade men som ledare har jag fått uppleva så mycket glädje genom idrotten. Från bland annat tiden i AIK Fotbolls styrelse via ordförandeskap i Skidskytteförbundet till motsvarande funktion i Friidrottsförbundet och Riksidrottsstyrelsen
Likväl står tiden som landshövding i Östergötland lite i fokus. I den östgötska myllan fick man uppleva breddidrott, barnidrott, idrott för handikappade och mycket annat. En av mina läromästare var ”länets idrottschef” Kjell Augustsson och en annan var vår skyttechampion Jonas Jacobsson. Tillsammans med Kjell införde vi idrottsdagar med åtföljande middagar på Linköpings Slott där de vanliga idrottarna och ledarna lyftes fram. De vardagshjältar som alltför ofta glöms bort i mediebruset. Inte minst handlar det om vad idrotten som folkrörelse betyder i glesbygd när andra samhällsaktörer lämnat scenen. För mig var en av förebilderna Grytgöl där idrottsklubben tagit på sig att vara det kitt som gjorde orten levande.
Detta innebär inte att elitidrott saknar sin plats i Östergötland. Otaliga är de matcher jag sett på Idrottsparken i Norrköping och Hockeyarenan i Linköping. Enda restriktionen jag hade var att Norrköpings legendariske ledare Åby Ericsson deklarerade att om min klubb AIK gör mål på Idrottsparken fick jag inte jublande höja mina armar över axelhöjd!
Om jag väljs som ordförande för RF har jag en liten programförklaring på 10 punkter jag kommer att återkomma till. Enligt biblisk förebild har jag lite skämtsamt döpt den till ”Mose stentavlor”. En punkt handlar om att idrotten som folkrörelse nu är lite satt under debatt. Avigsidorna i det vi gör lyfts allt oftare fram och det finns en förväntan om att vi i alla avseenden ska vara politiskt korrekta. Samtidigt drar staten åt den ekonomiska svångremmen. Man talar om vår betydelse för folkhälsan men man värderar alltför sällan våra insatser i form av ekonomiskt positiva samhällsinsatser. Måhända måste vi framöver ta en större plats i samhällsdebatten och framhålla vad våra frivilliga krafter – oavlönade – gör för att skapa ett bättre och friskare Sverige.
Vår regering har lyft fram tre områden där man har stora förväntningar på idrottsrörelsen, nämligen folkhälsa, integration och internationella idrottsevenemang. På alla dessa tre områden kan vi leverera!