Det är en stor dag för mig i dag. Mitt äldsta barnbarn fyller två år så det är läge för ballonger och tårta. Vi talar om en flicka, Matilda, som förhoppningsvis går en ljus framtid till mötes. Ingen diskriminering av genusskäl hoppas jag kommer att gälla för henne. Själv fyller jag 70 i december och enligt gällande normer förväntas man då sluta förvärvsarbeta och övergå till att mata duvorna i parken. Samt naturligtvis leka med eventuella barnbarn och på sin höjd bli förtroendevald för en pensionärsförening.
Inget ont i detta men jag är lite fascinerad av begreppet åldersdiskriminering och varför just denna diskrimineringsform anses vara ”politiskt korrekt”. Lite märkligt är det att just detta sätt att diskriminera accepteras – och till och med ofta drivs – från näringslivshåll.
Det är gissningsvis helt enkelt mindre konfliktladdat att informera till exempel styrelsemedlemmar att när de fyller 70 bör de inte göra sig besvär att hänga kvar. En bekväm norm naturligtvis, som gör att man slipper värdera individers insatser. Det är lite av en paradox eftersom näringslivet i andra sammanhang ofta driver att personers arbetsinsatser lönemässigt ska värderas individuellt och så lite som möjligt i kollektiva former.
Man ska också veta att Albanien och Sverige lär ligga i den europeiska bottenligan vad avser åldersdiskriminering.
Till min glädje valdes jag i slutet av maj till ordförande för Riksidrottsförbundet (RF) och SISU Idrottsutbildarna. Jag har förmånen att i RF få efterträda en kvinna – Karin Mattsson – som är mer än 25 år yngre än jag och som haft positionen i hela tio år. Och vi talar i princip om ett heltidsjobb.
Idrottsrörelsen har glädjande nog bejakat att vi äldre faktiskt har en roll att spela också i styrelserummen. Bland de som reagerat negativt faller reaktionerna normalt in under tre kategorier:
- Är du dum i huvudet som inte lägger av.
- Ska du verkligen stå i vägen för en yngre generation?
- Modernitetens motståndskraft kan du aldrig spränga.
Eller annorlunda uttryckt: Är du inte för mossig?!
Idrottsrörelsen, och jag talar då om den föreningsdrivna verksamheten jag representerar, har sina vita fläckar. Det gäller dels geografiskt där våra svaga punkter är segregerade bostadsområden och landsbygd, dels grupper av individer. Äldre utövare är en av flera sådana grupper. En annan är flickor födda utanför Europa.
Samtidigt är det faktiskt så att föreningsidrottens problem är att behålla ungdomar i rörelsen snarare än att rekrytera nya barn och unga utövare.
För mig och RF blir därför en tung fråga hur vi ska stötta livslångt idrottande. I det strategiarbete vi bedriver är detta en av de avgörande faktorerna för vår värdegrund. Det är ingen slump att veteranidrotten upplever en ny vår, att motionslopp som Vätternrundan och Göteborgsvarvet frodas som aldrig förr och att läkare och andra hälsoexperter allt oftare talar sig varma för ”Motion på recept”. Ska vi leva upp till vår vision ”Svensk idrott – världens bästa” måste alla välkomnas, med eller utan ålderskrämpor.