Vi var som kompisar, jag och mormor. Vi fikade och spelade spel om vartannat. Aldrig fick jag så många sorters kakor som hos mormor och aldrig spelade jag så mycket fia med knuff som hos henne.
Lika grym som hon var i spel, inga tillrättalagda förluster mot barnbarnet där inte, oj vad stryk jag fick ibland, lika generös var hon i livet i övrigt.
Mormor och morfar var inte välbärgade på något sätt, ändå öppnade de hemmet för fler och utökade sin famil när andra världskriget drev människor på flykt.
När jag tänker på godhet tänker jag alltid på mormor. På hennes leende, hennes skratt, hennes mjuka händer, hennes värme, hennes generositet.
Det är därför ”att vara god” alltid kommer vara något fint för mig.
Gaphalsar kan skrika vad de vill, de kan försöka svärta ned godhet och medmänsklighet hur mycket de vill, min ledstjärna kommer alltid vara att göra gott, precis som mormor gjorde.
Jag tänkte på mormor häromdagen när jag precis hade träffat biskop Martin Modéus. På väg tillbaka till redaktionen, där jag gick nedför Ågatan, tänkte jag: ”Det där var verkligen en man i mormors smak”.
Mormor tyckte om varma män.
Hon förlorade morfar tidigt, några år innan jag föddes, men talade alltid om honom, om hans värme och glädje, med en fantastisk kärlek i rösten.
Såg vi Palme och Bohman bråka på tv så sa hon ”usch vad de bråkar”, dagens polariserade debatt hade verkligen inte fallit henne i smaken, men hon hyllade alltid värme, så när vi såg ”Albert och Herbert” sa hon alltid om Tomas von Brömssen: ”han som spelar Hebbe lille är verkligen en fin man”.
Mormor sa också ofta att jag var lik morfar, både i sättet och i utseendet. Ibland blev hon till och med generad när jag pratade, så lik morfar tyckte hon jag var. Redan då, som pojke, blev jag glad, nu som vuxen förstår jag att det var den finaste komplimang hon kunde ge.
Martin Modéus utstrålar precis sådan värme som mormor älskade. I sättet han talar, i det han säger, ja i hela sitt sätt att vara.
Jag har tidigare skrivit om mitt förhållande till kyrkan, hur jag älskar lugnet i kyrkorummet, att jag ofta söker mig dit, men att jag också bär på ett motstånd mot kyrkorörelsen på grund av vissa fördömanden jag mötte som barn.
Att tala med Martin Modéus är som att lägga en varm filt kring allt det där.
En mer inkluderande representant för kyrkan har jag aldrig mött.
I en tid då så mycket av debatten ägnas åt exkluderande, när länder tävlar i att stänga gränser, när partier tävlar i att ha hårdast nypor, när människor kämpar för att tillhöra rätt grupp, då talar Modéus tvärtom, om medmänsklighet, om att vi alla är människor och att det till exempel är fattigdomen som är problemet, inte de fattiga.
Jag har tidigare manat kyrkan att ta större plats i samhällsdebatten. Efter mitt möte med biskopen vill jag vara mer precis än så. Martin Modéus borde ta mer plats i samhällsdebatten. Fler människor borde lyssna på hans budskap.
Människor behöver goda röster, röster som påminner om det självklara, människors lika värde, utan att behöva oroa sig för opinionssiffror.
I dagens intervju, som du kan läsa här, frågar jag Modéus om kyrkan hjälper alla människor.
– Ja. Det sägs ibland att vi bara skulle hjälpa kristna, men det är fullständigt absurt. Om man hittar en människa som blivit slagen så frågar man inte vad den människan har för trosbekännelse, utan man hjälper. Det är bara så.
Martin Modéus delar inte upp människor, inte efter tro, inte efter härkomst, inte efter något.
Lyssna på honom när du får möjlighet, det är både stärkande och hoppingivande.
Jag hoppas också mormor gör det, var hon än är.
Hon skulle älska det.