Ett misslyckande ska kallas ett misslyckande, sade Carl Bildt, ryckte på axlarna och lät kronan falla hösten 1992. Och kronan föll och föll.
Sverige redde så småningom upp situationen, men det är en egen historia. Uttrycket har dock inte förlorat sin aktualitet, idag gäller det hela Europarojektet.
EU har vuxit till 28 medlemmar, en klubb med allt oklarare regler och allt självsvåldigare medlemmar. Kärnan är intakt, den fransk-tyska relationen håller – fast balansen rubbats: nu är det Frau Merkel med assistent Hollande som agerar. Det är i kanterna det rasslar och misslyckandet bereds.
Där finns stater som Ungern med en regering som stoltserar med att inte ens med läpparna hålla på EU:s grunder om rättsväsen, respekt för yttrandefrihet och parlamentarisk demokrati. Där finns Rumänien, Slovakien, Bulgarien som inte förmår uppfatta att alla medborgare i ett EU-land ska behandlas lika.
Där finns Grekland – yvighetens och de brutna löftenas stamort. Och – inte minst – där finns Storbritannien vars regeringschef vill tämja en populistisk folkopinion med löften om folkomröstning och omförhandlade EU-fördrag.
Sanningen är att EU har ett mycket svagt stöd i folkopinioner också i många andra medlemsländer. Folk gillar helt enkelt inte varandra i EU-klubben. Men bryta upp – det vill de inte, i vart fall inte ännu.
Projektet driver mot ett misslyckande. Finns det något att göra? Javisst, man kan till exempel hålla på reglerna.
Ta de ovannämnda exemplen. Bara därför att Ungern, Rumänien, Bulgarien med flera lidit under Sovjets förtryck i ett halvt sekel ska de inte ha frikort att strunta i minoriteter som romer, jaga asylsökande som brottslingar, underhålla korruptionen i byråkrati och näringsliv. Det måste gå att stoppa penningflödet från Bryssel, ifrågasätta det fulla medlemskapet med rösträtt med mera.
Det mest flagranta exemplet är givetvis Grekland. Ett land som under fem år gnytt och gnällt över sin ekonomi, vars regeringar fuskade in landet i euron. Ett land som sväljer euromiljard efter euromiljard av andras pengar. Och som ömsom hotar, ömsom förolämpar sina klubbkolleger.
Allt detta fortgår därför att medlemmarna, det vill säga EU-kärnan, fruktar att som Carl Bildt behöva konstatera att ett ”misslyckande är ett misslyckande”. Och just därigenom frambesvärjer detta misslyckande – eurons upplösning.
Tänk om lösningen är tvärtom: genom att hålla på reglerna återupprättar man respekten för EU. Låt Grekland lämna euron, låt Rumänien förstå att en uteslutning inte är en pappersidé. Låt länder som Cypern som ännu inte uppfyllt det som borde varit ett medlemsvillkor – en överenskommelse mellan turkar och greker – få klart för sig att deras plats i EU inte är tänkt som en bakdörr för ryskt kapital eller ryska medborgare.
EU-idén är lysande, kanske den bästa som kommit upp i Europa. Men den är på väg att fuskas bort. De greker och andra som klagar över Frau Merkels hårdhet har alldeles fel. Tysklands förbundskansler visar ett tålamod och euroområdets skattebetalare en generositet som riskerar att motverka syftet.
Medlemskapet i en klubb där man tillåts uppträda litet hur som helst har mycket litet värde. Ett uppstramat EU är värt ett försök.