Förra veckan inträffade en datumkollision. Firandet av krigsslutet för 70 år sedan återkallade stämningar av allvar, uppoffring och lättnad. Människor i de krigförande länderna mindes sina far- och morföräldrar och vad de hörde som barn om krigets fasor. För ett kort ögonblick stod fördelarna med dagens europeiska samarbete tydligt fram: det hade uppstått ur detta sönderslagna Europa för att göra allvar av frasen: aldrig mer. De gamla männen med medaljtyngda bröst hade något viktigt att säga oss.
Så bröt nyheterna in. De brittiska väljarna gav ett klart mandat till David Cameron och de konservativa att fortsätta att styra landet. Ingenting stämde med vad opinionsmätare och andra förståsigpåare hade förutsagt.
Det brittiska valet har många dimensioner. Skottland tycks till exempel fortsätta sin vandring mot självständighet. Och Labour står inför samma utmaning att förnya sig som under Margret Thatchers tid. Men för Europabygget kan valutgången komma att bli den första, allvarliga sprickan. David Cameron har lovat att britterna ska få rösta om sitt förhållande till EU. Med folkomröstningen fjärmar sig Storbritannien från det europeiska samarbetet. Inget annat medlemsland har ställt sig frågan om det ska vara kvar i EU. Omröstningar om fördragen, om att ingå i euron har gällt att gå vidare, inte att backa.
Bara att idén kommer upp är ett kristecken.
Vad är det då britterna – inte alla, men väldigt många – tycker illa om med Europa? Just nu lyder svaret att det kommer flitiga européer från öst och arbetar hårt. Men i grunden finns en nationalism och isolationism som kan föras tillbaka just till de där dagarna av fredsjubel för 70 år sedan. Britterna hade stått ensamma mot Hitler ett år, de hade vunnit, de var utmattade – så utmattade att de inte kunde skörda frukterna av segern.
Britter ger ofta luft åt obehagliga, ja vulgära chauvinistiska känslor. Under dem kan man ana erfarenheten av dessa offer och känslan av att andra sedan byggde sitt välstånd på brittiska benknotor. Och med andra menar jag både USA och Sverige.
Också hos andra EU-medlemmar finns kritiska folkopinioner och partier vill avgränsa nationen och den egna folkgruppen. Det drar en vind av småskuren självtillräcklighet och motvilja mot de andra, främlingarna på andra sidan gränsen och de annorlunda som bor mitt ibland oss. Dessutom finns de där medlemmarna som inte bryr sig om klubbens regler – sådana som Grekland, Rumänien med flera.
Historien kan bara läsas baklänges. Men ibland känner vi att en händelse ger skeendet en ny riktning. Attackerna den 9 september 2001 var en sådan. Valet i Storbritannien den 7 maj 2015 kan mycket väl visa sig vara en sådan.
Det europeiska samarbetet – eller det europeiska huset som Michail Gorbatjov kallade det – står på tjocka fördragstexter men utan politisk vilja betyder de i längden intet. En för alla och alla för en – är formeln. Håller den på att falla i glömska?
Jag fruktar det.
En farlig glömska. För två dagar senare, den 9 maj, rullade de nya ryska vapnen över Röda torget. I Moskva har man inte glömt kriget och segern, och inte heller gamla fiendebilder. Den stora segerparaden ska inte längre minna om krigsslutet och freden utan visa att starkt Ryssland berett för allt – att ta tillbaka land genom dold invasioner. Och att utgöra ett farligt hot mot de förmenta fienderna till ”allt ryskt”.