Europa är målet, något av det förlovade landet för hundratusentals, ja, miljoner människor i krigshärjade, fattiga, korrupta länder. De förfärliga krigen i Mellanöstern och den politiska oredan i afrikanska länder är goda skäl för människor att försöka komma därifrån.
Och det gör de. Medelhavet som en gång blott betydde sol och semester, är nu den riskfyllda vattenvägen för allt fler. Dagligen rapporteras om kapsejsade båtar och överfyllda hamnar i Grekland och Italien. Och kampen för överlevnad fortsätter under resan upp mot de nordvästra delarna av Europa.
För de resande handlar det om att betala sig fram och/eller trixa sig igenom den ena barriären efter den andra. För några av dem öppnar sig ett nytt vatten – Engelska kanalen – och en ny riskabel resa Calais-Dover.
Förklaringen till alla dessa umbäranden, faror och förluster är att de europeiska länderna absolut inte uppfattar sig som ”det förlovade landet”; tvärtom. Visst ser man de resandes behov och visst är man medveten om internationella förpliktelser – men: varför just vi och just nu och just här? Ytterst motvilligt fick EU-länderna att satsa på att hjälpa de drunknande – men sedan var det slut på gemenskapen.
Kampen om en ny livschans fortsätter, pengarna strömmar till flyktingsmugglarna. Och tyska och svenska mottagningsbyråkratier ansträngs till sitt yttersta.
Detta är en dyr och ovärdig ordning.
I stället för att söka skjuta skulden, det vill säga migranterna, på varandra och uppträda som om det vore fråga om en tillfällighet som om en dag inga migranter skulle komma, borde politiker, debattörer och vi alla fråga oss vad det är som driver fram denna desperata önskan om att komma till Europa.
Krigen i Syrien och Irak, resterna av den västliga interventionen i Afghanistan, diktaturen i Eritrea, upplösningen av samhällsordningen i Somalia, med flera med flera och förutom detta akuta våld finns den gemensamma nämnaren: att få lämna fattigdom och elände och att få en chans till ett bättre liv.
Är det då rimligt att denna önskan ska ske till priset av att familjens/släktens samlade tillgångar satsas på en mans försök, som visst kan lyckas men knappast i den utsträckning de där hemma hoppas? Och vad innebär det att dessa tillgångar hamnar hos människosmugglare – knappast att de satsas i produktiva näringar, om man inte räknar vapen- och knarkhandel dit.
Det är dags att Europa tänker om. Det är dags att Europa inför ett system liknande det gamla amerikanska med gröna kort, ett system som gör det möjligt att söka inresa från hemlandet.
Det må verka utopiskt idag men tänk: en miljon blå kort (blått är EU:s färg) om året. En miljon chanser att få en biljett till ”det förlovade landet”. Det är klart att det inte skulle räcka till alla, och givetvis skulle det inte gälla dem som flyr från krigen, men det skulle ge hopp åt alla dem som nu kastar sina pengar i människosmugglarnas famnar och sig själv i deras usla båtar.
Och – inte minst viktigt – det skulle ge också flickor och kvinnor en chans. En chans de aldrig får i dag när sonen självklart tar pengarna.
Och glöm inte: Europa behöver fler unga människor, vi är gamla i den här världsdelen.