Bonustänkandet vägledde Alliansen bland annat i familjepolitiken. Pappaledighet skulle uppmuntras med litet extra pengar. Nu blev det litet si och så med det. Det gladde mitt syndiga hjärta – för hur mycket jag än önskar att föräldrar ska ta lika ansvar för sina barn så vill jag inte att människor/medborgare ska reduceras till räknenissar i förhållande till sin avkomma.
Så blev det regeringsskifte men bonusen försvann inte ur politiken. När den nya forskningsministern Helen Hellmark Knutsson (S) hördes av för första gången berättade hon bland annat att hon vill se fler kvinnor på professorstjänster och att ett system med bonus till universitet och högskolor skulle skynda på utvecklingen.
Jag hoppas förstås att högskoleledningar ska vara lika motsträviga som föräldrar men jag är långt ifrån säker. Under en längre tid har omvandlingen av högskolorna mot att likna företag pågått. I styrelserna sitter näringslivs- och samhällsrepresentanter. Ledningen tillsätts som handlade det om att skaffa vd till börsföretag. Och inte minst den naturliga konkurrens som finns och ska finnas i forskning förstärks av krav på finansiering från utomstående organ som i de flesta fall har egna agendor.
Att introducera bonus i den miljön lär bara få lärosätena att böja och tänja sig så att de åtråvärda pengarna kommer. Hur mycket jag än önskar att forskningen ska ge samma möjligheter för kvinnor och män, lika starkt känner jag att här famlar regeringen i fel fack. Bristen på kvinnliga professor är inte svensk forsknings stora problem. Om det i dag är 25 procent kvinnor på professorstjänster var det för tjugo år sedan bara åtta. Det är en hygglig framgångstakt. I dag är mer än hälften av de som tar akademisk examen kvinnor, så takten lär inte mattas.
Dessutom förställer jag mig att forskningsråd och liknande har skärpt sig högst betydligt efter Agnes Wolds och Susanne Wennerås avslöjanden om mannamån inom Vetenskapsrådet.
Svensk forsknings stora problem i dag är ett helt annat: dess ringa vikt i politiken. I den förra regeringen hade partiledaren och vice statsministern Jan Björklund ansvaret för allt från första förberedande till och med professorerna. Ingen kan påstå annat än att hans koncentration låg på de lägre stadierna. I den nya regeringen har forskningen graderats ner än mer. Ett statsråd från oppositionsbänken i Stockholms landsting ska ta sig an detta krävande område. Och slåss för det i finansdepartementet. Där finns förvisso forskarutbildade människor, de har dock kapat banden till professorsvärlden.
Det är svårt att hysa annat än mycket små förhoppningar om regeringen Löfven och forskningen. Men det är svårt att förstå varför regering efter regering inte ser att kunskaper och utvecklandet av dem, det vill säga forskning är ett lands framtidskapital. Och att detta kapital är av ett helt annat slag än det som förvaltas och förmeras i företagsstyrelser. Med bonus som verktyg.
Jag skulle önska att forskningen i hela dess bredd hade lika starka band in i regeringen som till exempel fack och politiska ungdomsförbund.