Backspegeln är ett osvikligt redskap när det gäller att få veta vad som händer nu. För vi har mycket svårt att avgöra om det vi upplever är stort och omvälvande.
Sjuttio år har gått sedan andra världskrigets slut, nu ser vi klart att det blev starten för ett nytt samhällsbygge – den sociala välfärdsstaten, det starka samhället för att använda dess långvariga statsminister Tage Erlanders ord.
Nu skakar några av dess grundstenar inför nya krävande uppgifter. Högt upp på dagens att-göra-lista står bostäder, integration, skola, flyktingtillströmning.
Inga av dessa problem är olösliga, tvärtom. Här i Sverige kan vi med den tyska förbundskanslern säga: Det här ska vi klara av.
Så tror och tänker också de allra flesta. Sverige är både rikt och välsinnat.
Ändå hackar apparaten. Den omskrutna kommunala självstyrelsen kan vara en broms. Och är det när det gäller flyktingmottagande. Och när det gäller bostäder. Staten får tubba och locka med pengar, men en kommun kan ändå avstå.
Kommunalt självstyre är en trossats i svensk politik. Rötterna kan säkert spåras bakåt till de forntida tingen och självägande bönderna. Men själva blomningen har ägt rum under efterkrigstiden och i samband med välfärdsstatens utbyggnad. Riksdagen har lagt ut fler och fler uppgifter på kommunal entreprenad – skola, åldringsvård, socialtjänst, flyktingplacering är uppgifter som berör människor i vardagen. Planfrågor, bostadsförsörjning, företagsfrämjande är andra.
Den här modellen förutsätter smidighet och samsyn på alla nivåer. Nu finns inte den, och därför händer inget på bostadsfronten. Därför försöker somliga kommuner dra sig undan flyktingarna. Därför varierar standarden i skola, åldringsvård, hemtjänst. Och sådana variationer har medborgarna svårt att se som en frihet.
Svaret från rikspolitikerna blir då lagstiftning. Så täpps hålen till och kontrollen över kommunerna skärps. I teorin. I praktiken blir det överklaganden, stök och fördröjningar.
Läget blir allt mer ohållbart. Den omstöpning av vårt styre som behövs kommer att ske – men inte än på ett tag, är jag rädd.
Diskussionen om kommunerna kontra staten föddes en gång medan kraven på demokrati – rösträtt, parlamentarism – ännu restes. Sedan folkstyrets genombrott för snart hundra år sedan har den politiska kampen handlat om ekonomi – hur mycket av överskottet ska läggas på det gemensamma, hur mycket ska den enskilde behålla. Partierna har formerat sig utefter en höger-vänsterskala som på en skatteskala.
Frågor om identitet, nation, kultur, religion har inte varit oviktiga men de har knappast avgjort människors partival.
Här håller något på att hända. En växande grupp människor ser just identitetspolitiska frågor som avgörande. Överallt i Europa växer partier fram på den grunden. Vi mot dem, inte klass mot klass, syns bli framtiden.
Oroande, ja. Men också enklare: det goda mot det onda, öppenhet och tolerans och människors lika värde mot stängda gränser, och graderade människor. Något som liknar vad våra far- och morföräldrar stod inför på 1930- och 40-talen.
Men i dag vet vi så oändligt mycket mer om världen, har mött så många fler slags människor än de att öppenheten borde vara självklar.
Få se vad den backspegel som ännu inte monterats kommer att visa.