Jag och Johanna Malm sitter tillbakalutade i en grön sammetssoffa och pratar om ångest. Hon berättar om den där dagen för snart fem år sedan när hon fick sin första panikattack. Ångesten eskalerade och hon tvingades så småningom att hoppa av skolan till följd av den psykiska ohälsa som härjade inom henne.
I bilen på vägen hem tänker jag tillbaka på min tonår. På mörkret, på smärtan, på våndan.
Jag har känt ångesten slita mig inte bara itu, utan i stycken. Jag har mått så dåligt att jag än i dag har långa ärr över benen, som påminner mig om den mörka plats där jag en gång befann mig. Jag har slagit mig själv blå i ren frustration.
Det är konstigt det där, hur psykisk smärta kan visa sig i form av fysisk och få det att kännas som att döden är närmare än livet. För det är så det känns när man är fastsnörd i ångesten, oförmögen att slita sig loss. Det är rått, kallt och mörkt att må så dåligt inuti – och det är omöjligt att förklara när det inte syns utanpå.
Johanna Malms berättelse gör mig stolt och ledsen på samma gång. Stolt över henne, stolt över mig själv, stolt över alla andra som klarar det som känns omöjligt – men ledsen över det som hon, jag och så många andra tvingats, och tvingas, genomlida. Ledsen för att jag vet att det finns människor som inte överlever.
När jag sitter hemma i soffan samma kväll är jag extra tacksam över min tillvaro. Extra tacksam för att allt ordnade sig. För att allt blev bra. För att ljuset hittade en väg in i mitt liv och dämpade mörkret.
Jag kramar en värmande hand bredvid mig, stryker en mjuk valppäls och borrar ned näsan mellan två kattöron. Tänker på Johannas ord om att djur räddar liv. Det är hon övertygad om – och det är jag också.
Jag tänker även på hur tacksam jag är gentemot sådana som Johanna, som vågar och väljer att berätta sin historia trots samhällets många gånger dömande ögon. Jag förstår att jag behöver vara en av dem som vågar. Och därför skriver jag.
För jag har överlevt. Och det är värt att berätta om, oavsett reaktioner. Att det blir bättre. Att mörkret klarnar upp. Att det finns ett ljus bortom svärtan.
Det är värt att berätta om, oavsett reaktioner, att resan genom mörkret är värt allt – miljoner gånger om.