Hur stort ska vårt flyktingmottagande vara? Är det rätt att lägga skattepengar på härbärgen för tiggande EU-migranter? Vi kommer aldrig att kunna föra en vettig debatt om vi inte förstår att det handlar om två olika sätt att se på samhället.
En stor del av svenskarna ser välfärdsstaten som ett slutet system innanför landets gränser, vi jobbar, betalar skatt och får välfärdstjänster tillbaka. Systemet är till för oss som lever i Sverige och solidaritet med människor i andra delar av världen kommer i andra hand, i huvudsak i form av biståndspengar. Det är ett system som uppfattas som rättvist och närmast självklart om man har vuxit upp i det. För många är det synonymt med ”folkhemmet”.
Samtidigt har det vuxit fram en annan samhällssyn, baserad på mänskliga rättigheter, MR. Där är Sverige en del av en öppen värld där vi har en moralisk plikt att vara solidariska med flyktingar och fattiga. Vi har råd att hjälpa människor att bygga ett nytt liv, och Sverige bör i det avseendet vara ett föredöme i världen. Att sluta sig bakom nationens gränser ses som rasistiskt, alla människor har lika värde.
Det är historikern Lars Trägårdh som beskriver de två synsätten på det här sättet. Jag gillar att han inte värderar dem, det gör det lättare att förstå vad som har hänt de senaste åren när de olika samhällsperspektiven kolliderat med ett brak.
Politiker, debattörer, kulturpersonligheter och många (framför allt välutbildade) svenskar har länge haft en stark enighet kring MR-perspektivet. Det har framför allt yttrat sig i övertygelsen om att Sverige ska ta emot många flyktingar. Eftersom vi lever i ett allt mer uppdelat samhälle har de haft svårt att förstå den oro som MR-perspektivet skapat bland de mer folkhemsförankrade svenskarna. Oron handlar inte främst om främlingsfientlighet utan om en känsla av att en politisk och kulturell elit håller på att skriva om det svenska samhällskontraktet utan att fråga dem först.
När Sverigedemokraterna klev in på arenan, med en öppen avsky mot invandrare, politiker, journalister och kvinnor som yttrade sig i debatten, blev det politiska skyttegravskriget ett faktum. Det blev ett smutsigt krig där Sverigedemokraterna använde hittills okända vapen som hot och hat. MR-anhängarna såg det allt mer som en strid mellan ont och gott, rätt och fel. Debatten kvävdes, den som ifrågasatte flyktingpolitiken brännmärktes och debattörernas ordval granskades av hårda domare.
Som i alla krig fanns det en civilbefolkning som led. I mitten stod en stor del av svenskarna som inte vågade uttrycka sin oro av rädsla för att bli placerade i facket för ”rasister”, men å andra sidan inte heller lockades av Sverigedemokraternas stridstrumpeter.
Och där är vi nu, korselden har avtagit men konflikten kvarstår. När barnkören i Melodifestivalen ändrade nationalsångens text till ”jag vill leva jag vill dö på jorden” så var det ett tydligt MR-statement som möttes av sedvanligt hat på de SD-vänliga sajterna.
Ni som har läst mig tidigare vet vad jag tycker. Kampen mot fascism och rasism måste gå vidare. Men diskussionen om hur vi ska balansera de två synsätten på samhället ska vara fri och demokratisk. Sverige har byggts på samförstånd, kompromisser och respekt för varandras åsikter. Nu är det viktigare än någonsin att vi börjar prata med varandra.