När jag städade ur mitt föräldrahem hittade jag en gammal bild på min mamma. En femåring med sjalett på huvudet tittar allvarligt in i kameran. I famnen håller hon en griskulting.
Bilden är tagen i en västgötsk by på 1930-talet. Där började hon sitt liv som yngsta dottern till en potatisbonde. När hon gick bort i våras var det efter en omvälvande livsresa från ett ganska traditionellt liv på landsbygden rakt in i det moderna samhället.
Eftersom hon var yngsta dottern tyckte många i byn att hon borde bo kvar som vuxen och ta hand om min morfar som var änkling. Men mamma hamnade mitt i det moderna Sveriges kanske största projekt, att få ut alla kvinnor på arbetsmarknaden för att stärka landets ekonomiska utveckling. Hon reste till Lund och utbildade sig till sjukgymnast.
Bara några år senare levde hon ett helt annorlunda liv, som yrkesarbetande medelklassförälder bosatt i radhus. Det var nog inte så lätt att orientera sig i allt det nya: Att kombinera föräldraskap med arbete, ta till sig nya sätt att se på barnuppfostran, nya umgängesformer, ny teknik. Men jag hörde henne aldrig klaga över det.
När mamma gick bort så var det i ett land som ligger i världstoppen när det gäller ekonomisk stabilitet, tillväxt, social utveckling, jämställdhet, miljö och hållbarhet. Många jämförelser visar att Sverige är ett av världens bästa länder att leva och åldras i.
Jag tror att hon var tacksam över att ha fått vara en del av denna fantastiska utveckling, även om hon stundtals tyckte att det var tröttande med allt som var nytt. Och när hon under sina sista år kom i närkontakt med ytterligare en av våra samhällsomvandlingar, invandringen, så reagerade hon bara med nyfikenhet.
– Tänk, hemtjänstflickorna kommer från hela världen. Det är ju spännande. Och rara är de också, allihop, sade hon på sitt lite korthuggna sätt.
Jag tänker ofta på min mammas livsresa när jag hör människor beklaga sig över Sverige och säga att de ”inte känner igen sig i det här landet längre”. Så är det ju. Jag tror inte att någon människa har känt igen sig i det här landet sedan industrialiseringen började omforma samhället. Det är det pris som vi får betala för en snabb samhällsutveckling.
Och jag tror inte att någon, på allvar, önskar sig tillbaka till den tid då samhällsutvecklingen stod i stort sett still. Då måste man förflytta sig till 1800-talet, den tid då en fattig torpare kunde vara säker på att förbli en fattig torpare i hela sitt liv. Det var ju för att fly från denna fastcementerade hopplöshet som över en miljon människor emigrerade till USA.
Man måste naturligtvis inte gilla alla samhällsförändringar som sker, det är inte det jag menar. Och jag är väl medveten om att alla inte lever samma medelklassliv som jag. Men om man ogillar något i samhällsutvecklingen så bör man nog fundera på alternativa vägar framåt istället för att försjunka i någon slags nostalgisk längtan tillbaka till en tid då man ”kände igen sig”. För när, exakt, var denna tid då Sverige var ett bättre land att leva i?