Vi vaknar tidigt av hackspetten som leker väckarklocka på andra sidan träväggen. Med sitt ihållande trummande jagar han mig ur sängen. "Frukost! Du måste fixa frukost!"
Jag hasar yrvaket nedför trappan, muttrande. "Ja, ja, lugn. Jag kommer."
Jag har förstås själv orsakat alltihop. Som jag berättat förr tycker jag att det är roligt att mata fåglarna vintertid. Men – nu måste jag avslöja mig som en riktig kuf – jag fortsatte i år att mata hela våren och håller fortfarande på… Knäppt och lite pinsamt, eller hur?
Jag ser folk stirra på mig när jag lastar upp skalade solrosfrön på varubandet i affären. De flesta köper nya mattor och solstolar till stugan, jag står där i kassakön vecka ut och vecka in med… fågelfrö.
För fåglarna äter mig ur huset. Nu är de så vana vid att det finns dyra skalade frön på det stora fågelbordet utanför köksfönstret att de sitter på rad och blänger om jag inte fyller på före frukost. (Kanske en liiiten överdrift, men så känns det.) Och hackspetten talar i alla fall tydligt om när jag är sen.
Hur knasig kan man vara? Nu hittar ju fåglarna lätt mat i naturen.
Men jag njuter så av att se dem komma fram med sina ungar för att lära dem att äta. Tänker också att med bra tillgång på mat ökar chanserna att fler ungar överlever och kan förmera sig.
Vi har hur som helst två hackspettpar med ungar. Det sitter för det mesta tjatiga ungspettar på taket till fågelbordet och kräver att föräldrarna levererar. Med hög röst och lysande röd punktofs på huvudet skriker de taktfast: "hungrig, hungrig, HUNGRIG!"
Den intensiva trafiken och ljuden har även väglett tre söta ekorrar som besöker bordet regelbundet. Redan vid fyratiden på morgonen kan man höra krafset när de dödsföraktande kastar sig från stora äppleträdet och landar på sovrumsväggen. Därifrån är det bara några snabba språng till frukostrestaurangen.
Ett tiotal stenknäck är också fasta gäster, liksom en ensam domherrehane och strökunder i form av grönfink, bofink och även rödhake. Den stora gruppen talgoxar och grönsiskor har för länge sedan spritts för vinden, samma sak med blåmesarna.
Alla små händelser i det här lilla livet är roliga att iaktta, nu när vi oftast är ensamma på hemmaplan. Tomaterna mognar snabbt i växthuset, romansalladen växer så det knakar och förgyller lunchens pasta (tips: stek i smör och blanda med ravioli, riv parmesanost över – jättegott!). Och tornseglarna svischar förbi i bortåt 200 km/timme, när de visar upp sin luftakrobatik ovanför gårdsplanen. Fläderbuskarna dignar av doftande blommor.
Ja, det är verkligen sommar.