”Jag har precis öppnat upp mitt hjärta, vågat visa vem jag är. Det gjorde så ont att packa ihop mina saker. Att äta den sista familjemiddagen. Att åka i bilen med en tyst socialsekreterare som inte visste vad han skulle säga.”
När jag var 14 år flyttade jag till ett familjehem långt ute på landet. Sedan var jag tvungen att flytta till ett annat. Ett tredje. Och ett fjärde.
Flyttarna var jobbiga, ovissheten hemsk. En gång fick jag veta vad familjen hette samma dag som flytten. Jag hade inte fått veta någonting innan. Inte var de bodde, hur de var eller om jag skulle få nya syskon.
Jag har bott hos den fattiga familjen som inte hade råd med ost.
Jag har bott hos stadsfamiljen där pappan var svensk mästare i en sport. Våra kvällar bestod av att sitta nere i en källare, lyssna på dansband och prata djupt till klockan två på natten.
Jag har bott hos en rik sportfamilj som gjorde mig till ett proffs på att åka skidor. Vi kom varandra nära. De visste allt om mig och jag om dem. Men en dag måste jag flytta.
Anledningarna till flyttarna var många. Ett biologiskt barn har blivit sjuk. Föräldrarna orkar inte längre vara familjehem. En familj betedde sig olämpligt och stängdes av. Oavsett orsak gjorde det lika ont att höra orden: ”Du behöver flytta”.
Hela min ungdom bestod av att flytta runt för att överleva. Besked av myndigheter, flyttkartonger i hallen och frånvarotimmar i skolan för att hinna med att packa väskan innan jag skulle dra vidare till nästa familjehem.
Kompisarna jag precis har träffat behöver jag nu pendla till. Vårdcentralen måste bytas. En adressändring ska göras. En förklaring ska ges till alla som undrar.
Och så blir det stelt i någon vecka. Det är trots allt jag som ska lämna. Jag har precis öppnat upp mitt hjärta, vågat visa vem jag är, och nu är de min nya familj. Tills de blir främlingar igen. Mitt hjärta fastnar i halsgropen när jag tänker på det än i dag.
Det gjorde så ont att packa ihop mina saker. Att äta den sista familjemiddagen. Att åka i bilen med en tyst socialsekreterare som inte visste vad han skulle säga.
Att vara ett familjehemsbarn är som ett lotteri. Du vet aldrig var du hamnar. Om det är ett helvete värre än där du kommer ifrån eller ett tryggt hem. Att flytta till ett nytt familjehem kan rädda ditt liv. Men det kan också skapa ärr som gör sig påminda senare.
För ett år sedan flyttade jag hit till Linköping, men den här gången var det annorlunda. Att flytta för kärleken, äventyret och jobbet. Det är något helt annat att flytta för min egen skull. Nu gråter jag inte över att behöva flytta igen.
För nu är det jag själv som håller i rodret.
Barn från Linköping placeras oftare hos främmande familjehem långt bort än barn från andra kommuner. Correns granskning visar att Linköpings kommun väljer bort släktingar och vänner till familjen som vill vara familjehem utan att utreda om de är lämpliga.