För tio år sedan sattes målet upp i Stadshuset, att i år ta hem tidningen Sport & Affärers årliga utmärkelse.
I veckan kom resultatet: Malmö etta, Linköping femma.
Inget att gråta över.
Ärligt talat, vad betyder sådana priser och utmärkelser?
Absolut ingenting.
Det som betyder något är vad som görs i praktiken. Att rätt beslut tas varje dag när förutsättningarna för idrotten avhandlas hos politiker, kommunala tjänstemän och ute i föreningarna.
Det låter lätt, men är så svårt.
Jag, som bor i Ullstämma söder om Linköping, behöver inte gå långt för att se hur svårt det är att göra rätt. Här finns skolans idrottshall som byggdes några meter för kort, så den inte kan användas av handbollen, och här finns Pema arena, Hjulsbros nya arena med konstgräs, som byggdes utan omklädningsrum.
Noggrannhet i sådana beslut är långt viktigare än utmärkelser.
Nu vet jag att kommunen lär av sina misstag, att debaclet i Ullstämma, som Lars Vikinge (C) kallat det i Corren, gjort att inga fler hallar byggs utan helhetsperspektiv. Det blev Brokind först att tjäna på, då det beslutats att där ska byggas fullstor idrottshall till den nya skolan. Och omklädningsrum är tydligen på gång till Pema arena, sent omsider.
Just hallar är Linköpingsidrottens största problem.
Bristen på hallar är enorm. Och akut.
De som styr måste förstå att barn och ungdomar slutar idrotta när det blir för opraktiskt att ta sig till träningen. När man varje vecka tränar i tre olika hallar och ofta på andra sidan stan.
Multihallar, arenor med flera hallar i en, har poppat upp som svampar ur jorden runt om i Sverige, men inte i Linköping. Här har det talats om det i 20 år, men idéer har inte blivit verklighet, bara stannat vid drömmar.
Sluta kämpa för utmärkelser, Linköping.
Bygg hallar!
* * *
För två veckor sedan uppmanade jag er att dela med er av era tankar kring framtidens Linköping. Stort tack till er som gjorde det. Anssi Lakomaa, byggnadsingenjör i Linköping, var en av de som följde uppmaningen. Han föreslår att ett nytt resecentrum inte byggs vid Tullbron, som nu planeras, utan vid Steningeviadukten och västerut. Alltså längs järnvägsspåret där det går parallellt med Industrigatan.
Han framhåller flera fördelar med sitt förslag:
* Man kan glömma bro- och tunnelalternativ vid Tullbron.
* Det kan byggas nästan klart tills man växlar över till de nya spåren.
* Trafiken kan gå som tidigare utan många provisorier.
* Fåtal byggnader behöver rivas, mest gamla industrilokaler utmed Kallerstadleden.
* Nya spår frigör mycket mark på spårområdet mellan Industrigatan och Stångån för attraktiva boenden och verksamheter.
Det intressanta i Anssi Lakomaas förslag tycker jag är med vilken enkelhet det skulle kunna genomföras.
Själv gör jag dock tummen ned för det. Jag är, som jag gjorde klart senast, en stark förespråkare av placering Tullbron och att dra järnvägen i en tunnel.
Självklart ett dyrare alternativ än Anssis, men vinsterna med det, att få bort järnvägen som idag likt en mur separerar Stångebro från övriga stan, kan räknas hem i århundraden när stan då på ett naturligt sätt kan utvecklas på andra sidan ån.
Jag kommer framöver presentera fler av de förslag ni skickat till mig och ni som ännu inte gjort det, tveka inte att mejla till kustvik@corren.se eller skriv till Christer Kustvik, Corren, 581 89 Linköping.