Det är mycket sannolikt att vi kommer att stå i en inrikespolitisk röra efter riksdagsvalet i höst. Vissa talar rent av om kaos, de flesta med bävan men en och annan nästan förväntansfullt.
Om dagens opinionsläge står sig kan det att bli svårt att bilda en stark regering. Det blir i så fall bekymmersamt för svensk ekonomi och för svenska företags internationella konkurrenskraft. Men vissa menar att ett mått av kaos även kan vara politiskt vitaliserande.
De två stora partierna är skakade efter det svaga resultatet i Europaparlamentsvalet. Om inget dramatiskt skifte sker i opinionen kommer Socialdemokraterna och Moderaterna att notera historiskt låga nivåer.
Fjärran känns den tid då man talade om att Sverige genom blockpolitiken var på väg mot ett tvåpartisystem av amerikanskt slag, där partierna mer fungerar som valmaskinerier och kandidatleverantörer än idéburna organisationer.
Regeringsfähighet och stabilitet är värden som traditionellt har vägt tungt när svenskarna gått till valurnorna. Men det finns också val där väljarna känt sig trygga och kanske inte genommissnöjda med den politik som förts och ändå givit den sittande regeringen respass för att ge ett nytt gäng chansen att visa vad de går för.
Den dåvarande statsministern Carl Bildt gick 1994 till hård attack mot S-ledaren Ingvar Carlsson och varnade väljarna för "den rödgröna röra" som skulle vänta om S skulle komma till makten med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Men varningarna fungerade inte. Den borgerliga regeringen röstades bort, och då var ändå den röra som Bildt talade om en västanfläkt jämfört med vad som kan vänta i höst.
Den förliga vind som bar fram Miljöpartiet, Feministiskt initiativ och Sverigedemokraterna i Europaparlamentvalet håller i sig. Det är inte omöjligt att Fi tar sig in i riksdagen samtidigt som de pressade mittenpartierna verkar klara spärrgränsen. Vi kan i höst ha hela nio partier i riksdagen.
Polariteten i den svenska politiken har gradvis förändrats under de senaste decennierna. Den urgamla blå-röda axeln utmed höger-vänsterskalan utmanades när Miljöpartiet tog sig in i toppolitiken. Partiet odlade upp en ny position längs en grön-grå axel som i många väljares ögon förpassade de etablerade partierna in i det tråkbetonggrå.
Självklart är såväl den rödblå som den gröngrå axeln fortsatt relevanta i svensk politik. Men det vi ser är att de två nyaste partierna orienterar sig efter en tredje axel – den brunrosa värderingsskalan.
Sverigedemokraterna exploaterar med beklagansvärd framgång den rädsla som finns inför globalisering och migration, medan Feministiskt initiativ å sin sida inte bara är ett parti som driver kvinnofrågor utan också attraherar antirasister, hbtq-aktivister, hipsters och andra trendmedvetna.
Fi har onekligen funnit en intressant position i vad som skulle kunna kallas modern urbanitet genom att med kraft utmana SD som fortsätter att plöja den exkluderande och ofta homofoba bruna myllan. Både partierna fångar vindkänsligt upp de delvis nya spänningar som finns i valmanskåren.
I detta fragmenterade politiska landskap står det skrivet i stjärnorna vem som ska bilda regering med vem. Tråkigt lär det inte bli.