En bok, en penna kan förändra världen. Utbildning är den enda lösningen.
Dessa ord kommer från en mycket modig flicka, en flicka som propagerat för alla barns rätt till utbildning.
Så utmanande var hennes blotta existens att talibanerna försökte mörda henne. På skolbussen.
Men den pakistanska flickan Malala Yousafzai överlevde mirakulöst nog en kula i huvudet och har fortsatt sin kamp för barns och flickors rättigheter från Storbritannien dit hon och hennes familj tvingats flytta.
I går tillkännagavs att hennes mod belönas med Nobels fredspris, ett pris som hon delar med en annan barnrättsaktivist, indiern Kailash Satyarthi som i många år arbetat mot barnslaveri. Enligt officiell statistik är 11 miljoner barn förslavade i Indien. Men mörkertalet är stort. Uppemot 60 miljoner barn tvingas till hälsofarliga arbeten i fabriker och i jordbruket och förnekas grundläggande skolutbildning.
Malala Yousafzai är med sina 17 år den genom tiderna yngsta fredspristagaren. Men det verkar inte vara något som kommer att stiga henne åt huvudet. På fredagsförmiddagen meddelade hon att hon inte tänkte avbryta sin skoldag på grund av priset.
Redan som elvaåring började Malala Yousafzai blogga under pseudonym för engelska BBC om verkligheten i de talibanstyrda byarna i hennes del av Pakistan. Bloggen gjorde henne känd i omvärlden men väckte även talibanernas vrede. Mordförsöket tystade dock inte Malala Yousafzai. Googla gärna på ”Malala Yousafzai speech” för att lyssna på det tal som hon höll inför FN:s generalförsamling på sin 16-årsdag. ”Jag är här för att tala om alla barns rätt till utbildning.” Imponerande och rörande.
Nog blir man varm inombords när fredspriset går till personer som utmärkt sig genom sitt mod, sin klokskap och sin rakryggade hållning. Under de senaste tio åren har fredspriset vid fyra tillfällen delats ut till organisationer, i vart och ett av fallen nog med goda argument. Men ett pris till en organisation blir på något sätt allas pris och ingens. I år är det glädjande nog två värdiga individer som får dela på priset.
Fredspriset är ofta föremål för diskussioner om politisering. Vid mer än ett tillfälle har den norska Nobelkommittén dragit på sig berättigad kritik. Att man gav president Barack Obama priset när han knappt hunnit tillträda var löjeväckande – och det gjorde inte livet lättare för den av enorma förväntningar redan tyngde presidenten. Även 1994 var valet av pristagare mer ett uttryck för förhoppningar än något annat. Då prisades Yassir Arafat, Shimon Peres och Yitzhak Rabin för fredsprocessen i Mellanöstern.
Personligen hade jag gärna sett att visselblåsaren Edward Snowden uppmärksammats, men eftersom denne tagit sin tillflykt till ett alltmer militaristiskt Ryssland ansågs nog detta som alltför utmanande. Det kunde ha blivit en fjäder i hatten för president Putin.
Så här kommer diskussionerna alltid att gå kring Nobels fredspris, men jag tror likväl att få kommer att hävda något annat än att det i år är två värdiga personer som får dela på priset.