Det har Gubben bestämt - och då är det ändå han som är brottslingen. Det är bara för att han är så stolt över att han räddade vår semester och gärna ser att omvärlden tar del av denna heroiska bedrift.
Vi skulle alltså till Polen. Flera hade talat sig varma om den fantastiska rivieran. Vi bestämde att ta bilen med på färjan och smålulla längs kusten i en vecka. Gubben var reseledare och hade riggat allt på bästa sätt. Trodde jag. Det skulle dock visa sig att han förbisett en liten detalj.
Avfärd Trelleborg med destination Gdynia, hade han förtäljt. Vi var ute i god tid, klockan var fyra och färjan avgick inte förrän åtta på kvällen. Vi köpte mat och fällde upp solstolar på en trevlig strand utanför Trelleborg, njöt och såg fram mot resan. Vi solade, läste, fikade, badade, petade näsorna, badade igen . . .
Sedan fick Gubben myror i brallan och tyckte att vi kunde åka och kolla läget i hamnen. Lite onödigt, med ännu drygt två timmar tills färjan skulle avgå, men okej.
Skyltar vägledde bilisterna till rätt kö. Trelleborg-Sassnitz. Trelleborg-Swinoujscie. Trelleborg-Rostock. Trelleborg-Travemünde.
Men vad nu? Vi ska ju till Gdynia! Eller ska vi inte? Va?!
Gubben halade här upp biljetterna ur väskan, ögnade dem snabbt och vrålade med sådan kraft att bilen nästan blev en cab: "Helvetes jävla skit!"
Färjan vi hade biljetter till avgick inte alls från Trelleborg. Den avgick från Karlskrona.
För den som är obevandrad i södra Sveriges geografi kan jag berätta att Karlskrona är beläget ganska exakt 24 mil från Trelleborg. Vi skulle inte hinna. Det var omöjligt. Eller skulle vi göra ett försök, ringa och förvarna terminalen om lite sen ankomst, böna och be, hålla tummarna och gasa? Japp, så fick det bli. Hellre fort och fel än sakta och dumt, som Gubben brukar säga.
Han körde. Jag satt bredvid och var klok nog att hålla såväl käft som handtag ovanför passagerardörren. Rallysträckorna i min ungdom, som kartläsare till min far i diverse tävlingar, bleknade till harmoniska söndagsutflykter. Gubben beordrade mig att programmera gps:en för bästa vägval. Men kvinnan i den var förfärligt tjatig och framför allt obegriplig.
"Sväng vänster, sväng vänster. Gör om rutt. Sväng vänster, sväng vänster". Vadå vänster? Då skulle vi hamna i landets västra delar, vi skulle ju till landets östra!
"Stäng av den arma kvinnan. Hon verkar full", fräste min egen Schumacher.
20 minuter för sent sladdade vi in på terminalen, färjan var kvar och bogvisiret fortfarande uppfällt. Vi hade hunnit.
Nästa dag, när gps:en skulle användas igen, upptäckte jag det. Jag hade inte skrivit "Karlskrona" i destinationsrutan. Jag hade skrivit Karlsborg. Karlsborg ligger, för den oinvigde, visserligen vid en kust, men inte Östersjöns utan Vätterns. Kanske för att vi nyligen hade varit där. Kanske för att jag var stressad. Kanske för att jag är lite dum i huvudet. Inte vet jag.
Men vi ska nog hålla oss runt Vättern framöver.