Visserligen brukar jag svära över de grannar som väljer att klippa gräs 21 en fredagskväll eller får för sig att snickra till midnatt, men den här gången kan jag inte skylla på någon annan.
Det är Gubben och jag som är fridstörarna och allt är den gamla kåkens fel. Den som planerade huset någon gång på 1920-talet valde att placera sovrummet på andra våningen, i söderläge. Under vår och sommar är det varmt som i helvetet där uppe.
Alltså började vi sova med vidöppna fönster.
Det går bra fram till 04 sådär. Då drar skogsduvorna igång med sitt ho HO ho ho-ho, ho HO ho ho-ho, ivrigt ackompanjerade av en nyinflyttad hackspett som får en betongborrmaskin att framstå som en västanfläkt.
Det var då jag drog fram min stora gamla hederliga fläkt ur gömmorna. Den som förra sommaren fick Gubben att överväga en utflyttningen innan han knappt flyttat in.
Till slut köpte han min idé om att ett konstant fläktljud må vara lite enerverande i början, men tar å andra sidan bort alla andra ljud. Fläkten funkar som en ljudbarriär. Låt vara att den själv inte är ljudlös precis. Man får låtsas att man sover ombord på en färja. ”Vägg i vägg med maskinrummet”, tillade Gubben syrligt.
Sagt och gjort. Men bara fläkt räckte inte, utan fick kombineras med öppet fönster. Sedan blev det ännu varmare dagar och vi vaknade genomsvettiga båda två.
Gode vännen Anders kom till vår undsättning och lät oss ridderligt låna hans AC, för att se om en sådan skulle kunna råda bot på de svettiga nätterna.
Gubben hämtade den och tillsammans baxade vi upp den till sovrummet samtidigt som det rann vatten ur den i hela trappen. Herregud, den är lika stor och väger lika mycket som en ordinär tvättmaskin.
Den är försedd med ett grovt rör som ska placeras vid ett öppet fönster, för att varmluften ska kunna ta vägen någonstans. En tredjedel av sovrummet upptas därmed av AC-maskinen och dess nödvändiga tillbehör.
Glada i hågen och fulla av förväntningar gick vi och lade oss. Tänk, en hel natts sömn i behagliga 16 grader!
– Den brummar ju inte alls, endast väser lite trevligt, noterade Gubben.
– Absolut, instämde jag, det här är bara lite mysigt det-susar-i-säven-ljud.
Just som vi var på väg att somna in spräcktes sommarkvällen av ett öronbedövande oväsen. Vi satt oss förskräckta upp i sängen. Vad händer?
Det visade sig att AC:n jobbar i omgångar. Susar snällt i tio minuter för att sedan lägga i turboväxeln och dra på motorn för fullt i tio minuter.
Av vinddraget började nu också ett gäng tunna plastmuggar (som stod på nattduksborden och som vi haft vatten i eftersom vi är utan vatten sedan tre veckor) skramlande fara omkring i rummet. Det var ett liv utan dess like och som hade väckt oss om vi så varit stendöda.
Nu har vi dock kommit fram till en behaglig mittemellanlösning. När vi kommer hem från jobbet sätter vi på AC:n. När vi går och lägger oss stänger vi av den och bommar igen fönstret. Svalt och tyst.
Gubben har döpt om sovrummet till maskinhallen.
Själv ska jag utöka det fabrikslika sovrummet med ett par hörselkåpor. Tror ni inte karln har börjat snarka efter att ha varit tyst som en mus hela vintern!