Återigen inser man att årets vårbantning inleddes för sent. Flera år för sent.Nej, ni behöver inte mejla och påpeka jojobantningens negativa konsekvenser. Dem kan jag redan. Men det borde åtminstone vara bättre att jojobanta än att strunta i kilona som lägger på sig i rask takt efter 50. Annars skulle man ju snart väga 130 pannor.
Inte heller behöver jag höra förnumstigheter som ”ät enligt tallriksmodellen hela året, så slipper du banta”.
Men nu är vi igång, Gubben och jag. Vi skippar mjöl, stärkelserika livsmedel och socker. Det betyder noll bröd, pasta, ris, potatis, öl, godis och snacks. Man får bli sin egen detektiv i mataffären, försedd med förstoringsglas, i jakten på konstgjorda sötningsmedel insmuget i allt från smörgåsskinka till majs.
Jag fuskar ibland, men ser numera kosthållningen som en livslång strategi. Den funkar. På fyra månader har jag tappat tio kilo. Utan ett uns motion. Nu har vi dock lagt till lite styrketräning, långa promenader och utomhuscykling.
Gubben har kört en tvåveckors turbovariant och är taggad till tusen. I samband med duschen efter tisdagskvällens dusch utbrast han. "Hurra, jag ser snorren igen!"
Det blir en dyster summering när jag rannsakar mina vikt- och motionsprojekt.
Viktväktarna: Funkade, men jag var konstant hungrig och grinigare än någonsin. Man skulle räkna och väga och det är inte min grej. Gick snabbt upp igen.
Nutrilett: Så deprimerande att jag gick och la mig klockan 19 bara för att bli av med dagen.
Gruppträning på gymet: Funkade några år, men nu när all musik körs i samma 3/4 delstakt står jag inte längre ut.
Joggingturer i skogen: Funkade, men kära nån det tar ju minst tio gånger innan man kommer över ”hjälp-jag-dör”-tröskeln efter några års uppehåll.
Simma: Funkar, men det är enahanda, och kolossalt irriterande med folk som inte fattar att man på motionsbanorna ska simma i en oval för att det ska funka.
När hösten kommer smygande är det lätt att lägga projekten på hyllan och mysa med te och rostat bröd. Med bylsiga tröjor är går det riktigt bra att förtränga valken som allt vällustigare vältrar sig över byxlinningen.
Ordet banta vågar man förresten knappt använda. Det andas karaktärslös själ, liksom. Upphovsmannen var William Banting (1797-1878), en engelsk begravningsentreprenör, plågad av övervikt. 165 centimeter lång och 92 kilo tung.Efter diverse motionsprojekt (som bara ökade hans aptit) provade han att utesluta socker- och stärkelserika livsmedel. 21 kilo försvann och han skrev en uppmärksammad bok.
Vi människor är olika. En del kan äta lagom socker och då är det ju inget problem. Sedan finns vi andra med kroppar som av socker och stärkelse (som omvandlas till socker i kroppen) bara blir triggade att äta mer skräp.
På 1980-talet fick vi lära oss att frukta fett. Vi fick en armada av kemikaliemargariner och fettfria lightprodukter fullproppade med socker. Produkter som dessutom inte mättar.
Ja, och hur det gått med världens vikt, och dess följdsjukdomar, sedan dess vet vi ju.
Nej, jag hinner nog inte nå min målvikt till badsäsongen. Åtminstone inte till det här årets badsäsong. Men en fördel med att ha passerat 50 är ju att det inte är så fasligt viktigt hur man ser ut, bara att man mår bra och förhoppningsvis skjuter fram slutet.
Vem vet, lagom till min egen begravning kanske jag är smal som en vidja.