När jag var ung arbetade jag och mina väninnor som hemsamariter på skolloven. Vi var mellan 16 och 18 år och hade under en sommar hand om ett tiotal gamla var. De bodde i lägenheter eller små radhus på den ort där jag växte upp. Jag fick följa med en av kommunens ordinarie hemsamariter hem till de gamla och lära mig. Främst skulle jag städa.
Det var inte tal om vad som ”ingick i våra arbetsuppgifter”. Vi skulle, inom rimliga gränser, utföra det som de gamla ville ha gjort helt enkelt. Min mentor talade oförblommerat, men mycket kärleksfullt, om de gamlas olika egenheter.
”Kalle är lite stollig. Han vill att man ska damma de stora kryddburkarna ovanpå köksskåpen varje vecka. Det behövs inte, men det är det han vill.”
”Anna-Lisa har fått för sig att även de mattfransar som ligger under andra mattor ska kammas varje vecka. Så gör det!”
”Hemma hos Margareta borde det städas, men hon vägrar. Hon vill hellre fika och prata i två timmar, och ibland få fötterna filade, så då får det bli så”.
”Sven är vresig och kan säga dumma saker, men det brukar gå över”.
Det var väldigt nyttigt. En del gamla var alltid snälla och jämna i humöret. Andra hade stunder av förvirring, kunde bli lite småilskna och hade en del stolliga idéer. Men vem har inte rätt att vara lite stollig när man är 89?
Man kan med dagens omsorgsfulla regelverk tycka att det var oansvarigt att låta flicksnärtor sköta ortens gamla, även om det bara var på loven. Men om det behövdes hade vi ett nummer att ringa och hjälp att tillkalla.
När jag nu sitter och läser bloggar på nätet om en av våra nationalklenoder, en av våra främsta sångerskor någonsin, så framstår ändå den tiden som rena paradiset. Vänner till den världsberömda sångfågeln hävdar att artistens närmsta familj har belagt dem med besöksförbud för att hon ”behöver skyddas från omgivningen och för att världen ska minnas henne som hon var under sin storhetstid”.
Den åldrade artisten är förtvivlad och hävdar, enligt vännerna, att hon är levande begravd. Hon vill visst ha besök av sina vänner som brukade komma med cd-skivor och väcka glada sångminnen till liv!
Läsandet väcker så många frågor:
När upphör en människas rätt att få bestämma över sitt liv?
Hur länge blir vi värdigt och respektfullt bemötta av omgivningen?
Kan vi vara säkra på att de anhöriga förstår vad som är bäst för oss?
Det här är inte lätt och bottnarna är säkert flera. Man kan vilja gott, men handla fel. Ord står mot ord. Världsstjärna eller ej, det är en djup tragedi att en människa ska behöva avsluta sitt liv med den ångest som hon via vännerna ger uttryck för.
Jag vill bara gråta. Det är något djupt omänskligt i att betrakta ålderdomen som skamfylld och något som till varje pris ska gömmas undan.