Med ytterst få undantag har jag haft stort förtroende för mina ungars lärare genom åren. I grundskolan till och med lierade jag mig med dem, bakom ungarnas rygg, och sa: ”Skicka ett mejl direkt om han/hon gör något knäppt, så vet jag vad vi ska snacka om under middagen. Jag behöver inte avslöja att det kommer från dig. Det går att slinka in på diskussioner om allmänmänskligt beteende ändå. Jag kan ju inte uppfostra mina ungar om jag inte vet hur de beter sig när jag inte är med.”
Jag har aldrig ifrågasatt en lärares agerande. Eftersom jag inte befunnit mig i skolan måste jag lita på att proffsen där gör sitt jobb och agerar efter hur de i stunden finner bäst.
Det är bra att skolan blir en valfråga och jag hoppas den utvecklas till något mer än det ställningskrig med tillhörande pajkastning som nu råder. Lärare skyller på föräldrar och föräldrar på lärare. De politiska blocken skyller på varandra. Drömmen är en bred, långsiktig politisk uppgörelse om skolan, som sjösätts oavsett vem som vinner valet.
Jag är mejlbombad efter krönikan om Berzan i förra veckan. Det skrivs om den allmänna bristen på respekt som märks redan i förskolan, lärarnas låga status, undermålig lärarutbildning, ungar som tagit makten, föräldrar som abdikerat. Tyvärr är det ytterst få, nu verksamma, lärare som skriver, mest lärare som gått i pension. Det skrämmer mig att ni, inte ens anonymt, vågar framföra er syn på ert yrke och de komplexa problem det omgärdas av.
Jag vet ju att det inte bara är ”bråkstakarna”, de socialt utsatta och föräldrars brist på gränsdragning, som är ett problem i skolan. Jag saknar en debatt om föräldrarnas roll i skolan över huvud taget, för där finns ett intressant tecken i tiden kring själva föräldraskapet.
Även ”lyckade” föräldrar med ”lyckade” barn är ett problem. Det handlar om föräldrar som ringer lärarna kvällstid och hävdar att deras barn blivit kränkt av läraren för att eleven fått en tillsägelse, fått för lågt betyg, blivit avvisad eller vad som helst. Om föräldrar som ständigt tar sitt barns parti utan att veta vad som egentligen hänt. Som ser sitt barn som ett framgångsprojekt och kronan på sitt livsverk. Som lever i övertygelsen att just deras barn aldrig gör något fel, utan bara är offer för sin omgivning.
Jag förstår att barn blir förvirrade när vuxenvärlden inte längre står enad kring det mest basala.
Själv var man skitskraj för att en lärare skulle ringa hem och den åthutning man skulle få av sina föräldrar efteråt. Nu är det föräldrar som ringer lärarna och ger dem åthutningar och hotar med anmälan till Skolinspektionen. Vägledarna har blivit lobbyister.
Jag önskar en lärarkår som står rakryggad och stolt, med tydliga mandat för sina befogenheter.
Jag önskar rektorer som slipper en massa administration och åter kan bli skolans operativa, vägledande chef.
Jag önskar att alla skolor inför varje läsår har stormöten med samtliga föräldrar, där man deklarerar vad som gäller. De föräldrar som inte ställer upp på reglerna får väl flytta sitt barn någon annan stans. Och skolan måste förstås ha så mycket stake i sig att man struntar i den förlorade skolpengen.
Jag önskar att föräldrar slutar ha en prinsessan-på-ärten-syn på sina barn, slutar se dem som Guds gåva till mänskligheten, och inser att ungar (alla ungar!) är som folk är mest. För det mesta bra och hyggliga typer – och ibland riktigt dumma i huvudet.
Vi vuxna måste hjälpas åt. För våra älskade ungars skull.
”It takes a village to raise a child”.