När Försäkringskassan en gång om året redovisar könsfördelningen av uttagna föräldradagar blir det alltid ett herrans liv. Den visar att mammor tar ut fler dagar än pappor. (Hu så hemskt).
Upprördheten är tröttsam av två skäl. För det första är det så att kvinnor och män på gruppnivå väljer en aning olika, prioriterar annorlunda. (Detta kan vi inte acceptera. Kön är bara en social konstruktion och väljer man traditionellt så är man offer för STRUKTURER. Hu så hemskt).
För det andra: Varför gafflas det bara om barnets första år? Är resterande 17 oviktiga? Jag vet mängder av pappor som lägger ned oändligt mycket tid på exempelvis skjutsning och sina barns träning. (Det kvittar, var de inte hemma exakt halva tiden under första året, under ANKNYTNINGEN, är de per automatik dåliga pappor. Hu så hemskt).
Ensamstående kvinnor ska från 1 april få statens hjälp med insemination. Nu är pappor plötsligt helt betydelselösa. Ja, annat än för att lämna sperma i en kopp då.
Men vänta nu. De ensamstående männen då, hur ska de få barn?
Svensk jämställdhet är ett skämt. Totalt enögd. Vi kan inte gapa om millimeterrättvisa när det gäller exempelvis föräldradagar och antal kvinnliga brandmän samtidigt som vi förvägrar män att, precis som kvinnor, ha möjlighet att ensamma få barn.
Män har dessutom inte möjligheten att gå på krogen och ”råka” bli med barn, välja att föda det och sedan vägra avslöja vem partnern är. Den möjligheten har kvinnor haft – och utnyttjat – sedan urminnes tider, även om det inte sägs högt. (Män som inte skyddar sig får skylla sig själva. Hu så hemskt). Att en kvinna skulle kunna ljuga om att hon skyddar sig, nej hu så hemskt, sådant existerar självfallet inte . . .
Man kan visserligen diskutera om barn är en mänsklig rättighet, men hjälper staten ena könet måste man givetvis hjälpa det andra också! (Hu så hemskt. Ensamma män som vill ha barn är säkert pedofiler).
”Förra lagstiftningen vilade på en gammal syn att man måste vara två för att ha ett barn”, har justitieminister Morgan Johansson (S) sagt. Om det är ”en gammal syn” måste jag vara förfärligt gammal. Det krävs två för att göra barn, så att man ”måste vara två för att ha ett barn” känns ganska logiskt.
Enligt svensk lag har barnet i framtiden rätt att få veta sitt ursprung, alltså vem spermadonatorn är. Räck upp handen, alla ni män som om 20 år gladeligen blir uppsökta av unga vuxna som undrar varför du inte tog ut halva föräldraledigheten eller varför du över huvud taget inte tagit del i deras liv.
Samtidigt säger regeringens utredare nej till altruistiskt surrogatmoderskap, moderskap utan vinning för kvinnan. (De kommer att bli utsatta för påtryckningar och utnyttjade som handelsvara. Hu så hemskt). Men gör som flera andra länder då, skapa kontrakt och regelverk kring surrogatmödraskap och ge kvinnorna rejält betalt.
Nejet är en käftsmäll mot kvinnor som har en äggproduktion men inte kan bära ett barn, mot manliga homosexuella par som drömmer om barn och mot ensamstående män som vill ha barn. Återstår att köpa en surrogatmamma i något fattigt land då, eller? (Hu så hemskt, det ska vi i Sverige motarbeta). Hur då, om jag får fråga?
Kan någon vara snäll och förklara den röda tråden i makthavarnas logik och hur svenska kvinnor som grupp ena sekunden är fullt kapabla till precis allt – och i nästa betraktas som viljelösa mähän.