Jag blev lite paff över responsen på krönikan om att vara lat hemma. Lättja som ett verktyg för att klara livets vedermödor och ladda batterierna. Hemma därför att det är helt galet att vi lägger ned mängder av pengar och engagemang på hemmet, men ser oss tvungna att åka därifrån för att kunna koppla av. Fler än jag är lata, bra.
Av en ren slump kom krönikan samma dag som försäkringskassans nya siffror. Psykisk ohälsa bland kvinnor toppar frånvaron och ökar lavinartat. (Men psykiatrins kärndiagnoser, schizofreni och djupa depressioner, ökar inte). Mår män lika dåligt, men struntar i att söka för det?
Psykiska ”lightsjukdomar” har en direkt koppling till välbefinnandet, ett tillstånd som tycks vara utrotningshotat.
Men vänta nu. Vi har tak över huvudet och de flesta gott ställt. Vi har inte ebola i grannskapet och våra barn slipper svälta. Arbetsdagarna har kortats och fritiden ökat. Semestern likaså. Krig har vi inte upplevt på hundratals år.
Välfärd och välmående går tydligen inte hand i hand. Men välfärd och illamående tycks göra det.
Välfärd mäts traditionellt i BNP och politikens mål är att ständigt förbättra ekonomin. Eller som Robert Kennedy sa ”BNP mäter allting, förutom de saker som gör livet värt att leva”. Om välfärd också mättes utifrån människors välmående vore vi ett u-land.
Tillväxthysterin är bara en bov. Jag tror bovarna är många och att flera av dem bor i oss själva. Dags att jaga ut dem!
Orimliga egna krav.Vi beter oss som 50-talets hemmafruar, men har lagt till ytterligare ett heltidsjobb, gärna karriär, tusen aktiviteter för barnen, träning, egentid och sociala medier. (Träning och egentid fick 50-talskvinnorna på köpet). Man behöver inte vara matematiker för att inse att ekvationen är ett mission impossible. Men, men . . . ”ju mer kaos i huvudet desto större kontroll på soffkuddarnas placering”, som någon uttryckte saken.
Noll prioritering.Vi ska göra allt, samtidigt, istället för att acceptera att var sak i livet har sin tid.
Inget perspektiv.Ingen mår bättre av att andra har det sämre, men att höja blicken över den egna horisonten kan ge de egna problemen en annan dignitet. Ska det behövas ett rejält krig i Sverige för att vi ska vakna?
Vi jagar lycka. Dumt, lycka är en sekundsnabb känsla, omöjlig att uppnå som ett permanent tillstånd. Bättre att sträva efter välbefinnande och förnöjsamhet.
Tid. Jag tror, tvärt emot vad alla säger, att vi har för mycket tid. Åtminstone till att älta och känna efter.
Osäkerhet.Vi bryr oss för mycket om vad andra tycker om hur vi lever våra liv.
Elektricitet (!).Förr jobbade man tills det blev mörkt, sedan gick det inte. Söndagen var vilodag. Med internet kan vi shoppa och jobba hela nätterna. Och gym har börjat med dygnetruntöppet. Inget stoppar oss längre.
Vi ser statiskt på livet. Tänker att vårt mående ska vara jämnt. Men livets berg- och dalbana har en poäng. Hur ska du veta att du mår bra om du aldrig mått dåligt?
Brist på lättja. Vi är för dåliga på att släppa kontrollen och bara lata oss. Hemma. Skapa balans. Jag sa ju det!