Tisdag. Jag befinner jag mig på Berzeliusskolan för att skriva om tonåringar, sömnbrist och medievanor (sidan 4–5 i dagens tidning). Det är mitt första långa besök i en gymnasieskola sedan jag själv gick i plugget.
Pernilla Garmy vid Lunds universitet har tagit tåget till Linköping för att under en temadag föreläsa för alla ettor på Berzeliusskolan om ett ämne som borde ligga alla varmt om hjärtat: vårt förhållande till mobilen och hur det uppkopplade 24-timmarssamhället påverkar vår sömn. En temadag hade varit en ynnest när jag gick i skolan.
Det är väldigt spännande, i synnerhet som Pernilla Garmy i förväg gjort en webbenkät med just de 240 eleverna som sitter i publiken. De går i ettan på tekniska och naturvetenskapliga programmen.Nu ska hon presentera resultatet.
Det börjar 10 och slutar 12. Trots att skolans verksamhetskoordinator Linda Eklund står med en mikrofon på scenen är sorlet öronbedövande och många inbegripna i sina mobiler ännu 10 minuter efter utsatt tid. Till slut får hon någorlunda tyst på eleverna och kan välkomna dagens gäst.
– Nu ska jag berätta om hur sömnbrist påverkar betygen och om hur ni själva svarade på enkäten. Hoppas ni är utvilade så att ni orkar med mig i två timmar, inleder Pernilla Garmy glatt.
En kille på första raden lägger sig samtidigt ned i kompisens knä. Ljudstyrkan stiger, i synnerhet bland killgängen som satt sig på varsin sida i aulan, långt fram.
Linda Eklund avbryter Pernilla Garmy och ber återigen eleverna vara tysta och sluta pilla med sina mobiler. Ber dem stänga av dem.
Det märks att många av eleverna är intresserade av föreläsningen och villigt svarar på frågor, men de två killgängen gör det ibland helt omöjligt att höra vad som sägs från scenen, trots mikrofonen och trots att jag själv sitter längst fram.
En annan lärare ber om ursäkt, avbryter Pernilla Garmy igen, och vädjar till dem som saboterar att visa respekt för föredragshållaren och för dem som vill lyssna på henne.
Sex–sju lärare står runt om, längs aulans väggar, och gör vad de kan för att sänka ljudvolymen. Problemet är att killarna i de två gängen skiter i vad lärarna säger.
Det här är ingen torr och tråkig tillställning. Det handlar om eleverna själva och Pernilla Garmy ber dem emellanåt att diskutera olika saker i smågrupper. Men för varje sådan omgång blir det allt svårare och tar allt längre tid att få eleverna tysta igen. Särskilt killgängen, ett bredvid mig och ett bakom mig.
En av dem, som sitter två rader bakom mig, börjar sparka rytmisk i en stol. Dunk-dunk. Dunk-dunk. Jag vänder mig om och blänger på honom. Han blänger tillbaka. Dunket fortsätter. Kompisen gäspar högt och ljudligt så det hörs i hela aulan. Skitiga skor slängs upp på de tygklädda sitsarna i aulan. Pernilla Garmy pratar om hormonet adrenalin och mitt eget har nått en hälsovådligt hög nivå.
Efter en timme tar vi en liten paus.
Föreläsningen fortsätter. Jag hör allt mindre. En av killarna i gängen har börjat slå på klaffstolen framför så att den med ett dunk åker fram och tillbaka, fram och tillbaka.
11.20 tycks de två gängen inte ha ett uns koncentrationsförmåga kvar. Det ballar ur. De gapar högt om helt andra saker. De börjar provocerande att applådera allt Pernilla Garmy säger från scenen och även andra elever som svarar på hennes frågor. De skrattar, knuffas och kastar pappersflygplan. De tar ingen notis om tillsägelserna från lärarna.
Jag tror inte att Berzan är unik, det kanske till och med är en ovanligt lugn skola. Och det här var måhända en helt normal föreläsning.
Men för en ovan gymnasiebesökare som mig var det chockartat.
16 elever som förstör för 224 andra under två timmar. Som tycks ha tappat varje uns av respekt för vuxna. Vad tusan är det frågan om?
Om jag hade varit lärare hade jag slängt ut de två gängen efter 20 minuter. Och antecknat frånvaro.
Men så kanske man inte får göra nu för tiden. Det kanske anses integritetskränkande.
Jag tycker inte mest synd om föredragshållaren. Hon har trots allt betalt.
Jag tycker mest synd om de elever som VILLE lyssna, men inte kunde. Jag vet att de fanns där.
Till er som sabbade: Ni ska alldeles snart föreställa vuxna människor, men beter er som småungar. Skärp er för böveln!
Till era föräldrar: Pratar ni aldrig om hyfs, respekt och vanligt folkvett där hemma? Har ni fullständigt abdikerat?