Eftersom min andra dassbok släpptes på Linköpings Stadsfest tyckte Correns marknadsavdelning att det var en fiffig idé att ha med gubben i Correns tält. Sagt och gjort. Han fick sitta i ett hemlighus dit alla intresserade kunde ta sig för att fråga hur han egentligen står ut att bli omskriven vecka efter vecka.
I tre timmar var det en jämn ström som gav sig in i tältet där han fanns, likt en medeltida gycklare, vårtig spåkärring eller skäggiga damen. Han är fantastisk min Gubbe!
Regnet strilade ned, men det tycktes inte bekomma dem som tålmodigt stod i kö för att få sig en ensam stund med Gubben. De som ville kunde lägga en slant till Erikshjälpen. Det var Gubbens egen idé för att det skulle bli någon nytta med detta spektakel. Det blev knappt 2 000 kronor och hade säkert kunna bli mer om inte Gubben varit så förfärligt långrandig av sig.
Frågorna då? Ja det var i sanning en salig blandning, men så här kunde det låta:
Hej! Jag ville bara få ett ansikte på dig, se hur du ser ut.
Hur träffades ni egentligen?
Hur gick det med det stora kylskåpsbråket mellan er?
Skarvar hon lite eller har det hon skriver faktiskt hänt?
Hur är det för en stadsbo som dig att bo på landet?
Har du byggt något hönshus än?
Hur gör jag för att få min Helggubbe till Vardagsgubbe?
Och så detta med Helggubben kontra Gubben. De flesta besökare var helt övertygade om att det var Helggubben som nu flyttat in hos mig och blivit Gubben.
Andra ifrågasatte hur den i många år så tekniska och händige Helggubben plötsligt tycks ha fått tummen mitt i handen och knappt klarar en simpel mobiltelefon.
Andra hade tidningsklipp med sig från när Corren Bostad fyllde fem år, med en bild på Helggubben, och ifrågasatte hur karln kunnat bli ett par decimeter längre under åren som gått.
Väldigt många krävde ett förtydligande och ett klargörande i detta ack så viktiga spörsmål.
Dåså: Gubben är inte Helggubben. Under en lång period skrev jag inte om någon gubbe alls, för det fanns ingen gubbe och jag ville inte röra upp himmel och helvete kring detta.
Det hade kunnat uppfattas som en förklädd kontaktannons. Som om jag raggade i spalterna. Någon måtta får det faktiskt vara på krönikörskans utsvävningar!
När sedan Gubben dråsade in i mitt liv valde jag, för att inte röra upp känslorna allt för mycket och skapa allmän landsförvirring, att kalla honom Gubben rätt och slätt. Vissa tolkade det då som att Helggubben flyttat in och blivit en heltidsgubbe.
Jag gör härmed avbön. Förlåt, förlåt, kära läsare att jag vilsefört er på detta hemska vis. Det ska aldrig upprepas!
Gubben var uppspelt som ett barnkalas efter timmarna på Correns hemlighus. Idel trevliga människor och intressant att det var så många par som tittade in. Han sa:
”Framför allt är det fascinerande – ja, rörande faktiskt – vilket oerhört engagemang många av Correns trogna prenumeranter har för sin tidning. De kunde dra upp saker du skrev om i en krönika för flera år sedan. De har järnkoll!”
Ops. Tur att jag själv inte minns allt jag skrivit. Då skulle privatlivsmannekängen bli så generad att hon fick börja gå med en påse över skallen.