Du har säkert också någon i din omgivning, på jobbet, i släkten eller bekantskapskretsen. Den där som alltid vet bäst. Världsupplysaren.
Oavsett om ämnet är närodlad kålrot, kvantfysik, travsport eller vattenklosettens historia så sitter Besserwissern inne med den ovedersägliga sanningen. Han/hon maler och maler, undervisar sin omgivning och låter ingen annan komma till tals med mindre än att man höjer rösten och överröstar Besserwissern.
Ofta är Besserwissern en sådan som högt och gärna tillrättavisar människor i sin omgivning. Med illa dold stolthet och skadeglädjen lysande i ögonen inleder Besserwissern sin uppsträckning ungefär så här: ”(Harkel, harkel) … Nja, nu råkar ju jag känna till att det faktiskt förhåller sig på följande vis … bla … bla …”
Besserwissern tillrättavisar inte sin omgivning av storsint vilja att lära ut något, utan för att han/hon vill att andra ska känna sig underlägsna och de själva därmed framstå som bättre.
Att ha rätt är inte det primära för Besserwissern. Utan att vinna!
Den värsta avarten ger sig aldrig. Någonsin. Om så en samlad forskarelit står enad vägrar de hårdnackat att vika en tum. I alla fall utåt sett. Det vore ett nesligt nederlag.
Att göra en pudel har de aldrig hört talas om. I själva verket skulle de behöva göra en hel kennel en gång i veckan. Men icke. Fenomenet är totalt obekant för dem. Benhårt och bergfast håller de fast vid sin ståndpunkt om de så är ensamma i hela solsystemet om att hysa den.
Gubben är intressant att diskutera med. Han kan driva en linje med stor frenesi och verbalt glänsande för att plötsligt, mitt i en mening, tystna och säga ”eller vad fan vet jag egentligen?! Det skulle ju kunna vara precis tvärtom också.”
Jag älskar det.
Att ge sig innebär inte alltid att du själv har fel och den andra personen har rätt. Det betyder bara att du värderar relationen högre än ditt ego.
”Halva livet går ut på att stå ut”, var det någon som sa. Ja sannerligen. Så egentligen lever vi bara i snitt 40,5 år. Och när jag ändå är på allmänt gnällhumör så undrar jag hur det gick till när 95 procent av Sveriges journalister bestämde sig för att oavbrutet svänga sig med orden: diskurs, koncensus och kontext. Vad är det för fel på de lättstavade och lättfattliga orden debatt, samsyn och sammanhang?
Att de är för begripliga och därmed förstås av en majoritet? Gick det ut ett massmejl som jag missade? ”Från och med i dag anbefalles alla att sluta med orden …”
Hur länge ska det fortsätta? Börjar ju bli rent löjligt.
Nä men, Carina, maken till surmagad drapa får man leta efter! Är du i klimakteriet, eller? Ja! Men nästa vecka lovar jag att vara snällare.
Egentligen är det väldigt synd om Besserwissrarna. De har ju noll inkänning och märker inte att folk suckar, himlar med ögonen och om möjligt väljer ett annat bord än deras. En form av begåvningshandikapp helt enkelt.
Men ändå, vad gör vi med dem?
Licensierad avskjutning, föreslår jag. Det är hårt, men stammen behöver decimeras.