När Gubben berättade att han köpt en robotgräsklippare till sommarstugan stelnade jag till lite. En robot? Så fruktansvärt opersonligt var min första - märkliga - tanke. Säga vad man vill om gräsklippare rent generellt, men just personlighet är inte deras mest framträdande drag.
Robotgräsklipparen heter Göran (alla män med dylika ting döper dem) och har skött sig hela sommaren, om inte fläckfritt så i alla fall hyfsat. När han gått och tuggat gräs en hel dag, enligt ett mönster som är obegripligt för alla som inte är robotingenjörer, går han hem till sitt takförsedda bo och laddar sig själv.
Döm om min förvåning när jag en morgon hälsade på honom där han kom rullande emot mig med sitt dova, småknarrande läte.
"Hej på dig, lille vän! Åh så duktigt du går här och äter". Efteråt blev jag en smula oroad över min psykiska status och därför lugnad när dottern avslöjade att även hon brukar småprata med Göran.
Han är en godmodig figur och tjurar bara ibland. Då börjar han gå i en liten cirkel, men herregud vem gör inte det emellanåt? Efter några knapptryckningar på ryggen blir han pånyttfödd och fortsätter sin till synes planlösa gräsätarodyssé. En nedgrävd begränsningskabel gör att han mestadels håller sig där han ska. Vid regn och lera kan han kleta ihop lite i de nedre regionerna och vidare tuggar han glatt sönder även kvarglömda strumpor och tidningar på tomten.
För Gubbens skull tror jag det är hälsosamt att han och Göran nu ska tillbringa vintermånaderna på varsitt håll. Deras sista umgänge för säsongen blev inte så harmoniskt.
När Göran blivit tvättad och fin lades han i skuffen på bilen för en fyra timmar lång transport hem till Linköping och serviceverkstaden.
Det startade bra, men efter en timme började Göran tjuta. Ett högt ihärdigt pip som fick det att skära sig i öronen på föraren som stannade bilen, öppnade skuffen och försökte finna råd.
Han provade allt, men inget hjälpte. Göran var otröstlig, tjöt vidare som en stucken gris och Gubben vred, för att inte förlora förståndet, upp radion på högsta volym.
- Tala högt, gastade han i telefonen när han kom hem. Jag är lomhörd.
- Han hade väl separationsångest, försökte jag. Du slet honom från hans barndoms gräsmatta och tvingade honom till ett bad. Du ryckte upp honom med batteri, laddstation och allt från hela hans trygghet. Nu saknar han sin navelsträng - begränsningskabeln.
- Jag vet. Önskar så att jag hade haft lite gräsfrö eller nåt att slänga åt honom i bilen.
Alltjämt tjutande bars så Göran in på serviceverkstaden där övriga kunder snabbt drog sig undan och serviceteknikern bepansrade sig med hörselskydd innan telningen togs omhand.
- Det är outhärdligt, klagade en kund. Nu har jag lyssnat på det här tjutandet i två minuter!
- Två minuter?! kontrade Gubben. Jag har tvingats uthärda ylandet i TRE TIMMAR!
Väsnas bak i bilen. Tuggar på allt. Kletig nertill. Rymningslysten och tjutande.
Saknar du småbarnsåren? Skaffa dig en robotgräsklippare. De är bara aningen mindre krångliga än ungar. Och personliga så det räcker.