Det känns som om han har hängt mig i hasorna i flera månader. Han friar i tidningen, ligger i min brevlåda, finns i specialutskick. Och en dag hade han frankt placerat sig under min brevlåda: DEN GRÖNA PÅSEN i form av en leende gubbe. 29 Jag och alla andra uppmanas från och med april att slänga våra matrester i en grön påse, sedan omvandlas allt till biogas som kan driva våra bussar. Här slängs inga matrester, det fick jag med mig via bröstmjölken! Att slänga mat tyder bara på dålig planering, sa mamma alltid. Att man äter grejerna i fel ordning.
Jag håller med. I princip ingenting behöver slängas. Köttrester kan hystas in i en glasslåda i frysen och en dag bli till en sanslöst god pytt-i-panna. Överblivet potatismos kan bli potatisplättar. Köttfärssåsslattar blir goda varma mackor. Ja, ni hör. Här är man minsann uppfostrad till att: MAT SLÄNGER MAN INTE.
Det har inte med snålhet att göra. Men när en stor del av världens befolkning svälter har jag inte mage att kasta felfritt käk. Därför skrek hela mitt inre "nej!" när gröna gubben målmedvetet började bearbeta mig och berätta hur många bussresor till Linghem mitt matavfall kunde omvandlas till.
I min värld finns det något djupt oetiskt i att bli hyllad för att kasta mat. Det är bra att det vi ändå slänger tas till vara, men det är sjukt att göra det till något heroiskt att kasta sådant som på andra håll i världen räddar liv. Biogas och bussar i all ära. Målet borde vara att vi svenskar inte - som nu - ska slänga tonvis med schysst käk varje år. Då ingår att strunta i datummärkning och börja lita på sina smaklökar - och sin näsa.
Nu ska jag dock, som den lydiga samhällsmedborgare jag är, erkänna att det även i min gröna gubbe blir en del. Kaffefilterpåsar, äggskal och potatisskal till exempel. Sådant åt ju inte ens mina älskade höns.
Men man förstår att den som skrivit instruktionsbladet till gröna gubben inte har någon vidare koll på livet på landet när de uppmanar mig att placera den gröna påsen i sin behållare, "utan lock för att undvika lukt", under diskbänken!?
Jo tjena. I en kåk från 1920-talet, som vilar på en krypgrund, vore det samma sak som att till traktens samtliga gnagare skrika ut: Kom och käka buffé hos Glenning. Fritt inträde!
Så gröna gubben tronar på diskbänken. Inte särskilt snyggt, men in kom han.