Hon är runt 1,5 år. Hon pratar på sitt eget bäbisspråk. Pekar, pratar, grimaserar och gestikulerar. Men dem hon pratar med hör inte.
Jag befinner mig på uteserveringen till ett gatukök och slår mig ned med min korv på kortänden av ett bord. På kortänden mitt emot sitter den lilla tjejen i en barnstol. Hon har en låda pommes frites framför sig. På var sida om henne sitter vad jag antar är hennes föräldrar.
De har ätit färdigt och är absorberade av sina mobiler.
Efter en stund tappar flickan en pommes frites på marken. Det gör henne lite upprörd, hon pekar ned mot den, tittar på först den ena föräldern och sedan på den andra och utbrister ”dä, gaga, dä!”
De reagerar inte. Tycks varken se eller höra hur hon allt intensivare och med en bekymrad min pekar ned mot den tappade potatisbiten. ”Dä, dä!”
Hon tittar upp och våra blickar möts. Jag gör en förvånad pantomim med höjda ögonbryn och munnen format till ett O.
Hon hakar på direkt och pekar återigen mot pommesen, där nu en kaja närmar sig.
Fågeln tar blixtsnabbt pommesen och flaxar iväg med den i näbben. Flickan tittar på mig igen. Jag sätter en hand på varje kind, vickar huvudet åt sidorna och mimar ”oj, oj!”
Hon spricker upp i ett stort isbergssmältande leende. Jag gör detsamma och vi förenas i ett tyst ”va bra att fågeln fick maten som ramlat ner!”
Snart kommer det en buss, en tvåvåningsbuss i glada färger. Hon pekar ivrigt mot den och tittar mot mig.
Jag pekar också på bussen och börjar ljudlöst klappa händerna. Hon börjar också klappa.
Bra med en fågel som får mat. Fint med en buss som åker förbi.
Efter 20 minuter måste jag gå. Jag vinkar åt henne och brottar ned lusten att gå fram och pussa henne på pannan. Liksom jag brottar ned lusten att fräsa till hennes föräldrar: ”Ni har inte glömt att ni har ett barn, va?”
Vem tror jag att jag är? Med vilken rätt lägger jag mig i hur de ignorerar sitt barn?
Jag vänder mig om. Hon tittar efter mig. Vi vinkar igen.
Barnuppfostran är minerad mark. Jag kan inte minnas att det var så på 90-talet, men kanske är jag bara glömsk. Mamma tipsade om saker ibland när min förstfödda kom till världen och jag tänkte ”ja, hon borde veta, hon har ju fött upp tre stycken”.
Men vem vågar säga något till föräldrarna på lekparkernas bänkar som tycks vara helt döva? Vars ungar vrålar ”mammaaa, pappaaa!” i sin iver på bekräftelse och uppmärksamhet, men som aldrig tycks kunna konkurrera med mobilernas dragningskraft?
En psykolog beskrev det som pågår som ett gigantiskt experiment, vars följder vi inte har en aning om.
Hon menade att en konstant mobilupptagen förälder är att likställa med att ha en svårt deprimerad förälder. Lika frånvarande och otillgänglig som en psykiskt sjuk person.
Nyss presenterades i Nature färsk forskning från llinois state university som visar att barn som konstant måste konkurrera om uppmärksamheten med en mobiltelefon ofta blir utagerande. Antingen det – eller inåtvända.
Var jag själv en ständigt observant och närvarande mamma? Nä.
Satt jag och stirrade mina barn ömt in i ögonen varje sekund jag ammade? Nä.
Under amningen vet jag att jag läste ibland, och det är väl inte värre att surfa på en mobil än att läsa en bok?
Men om jag var med barnen på en plats full av nya intryck för dem, inte fasen var jag försjunken i en roman samtidigt!
Vad händer med en liten unge, skapt för socialt umgänge, som inte märks?
Vad händer med en unge som frågar, men möts av tystnad?
Börjar det prata för sig själv?
Eller slutar det att prata?