Snapsvisor, Fula visboken, ”Fritiof i Arkadien”, ”Utan dina andetag”, ”Pepita dansar” eller ”Don’t stop me now”? Allihop, tack. Att sjunga är religion för mig.
Onsdag är min gladdag. När jag kommer hem framåt halv åtta på kvällen är jag alltid glad. Oavsett hur arbetsdagen har tett sig. Anledningen är att jag sjunger i kör på onsdagskvällarna. Oavsett hur jag mår när jag åker dit är jag glad när jag åker därifrån.
Att körsång är medicin för både kropp och knopp är numera oomtvistat.
Vi får duschar av bland annat hormonet oxytocin, som minskar ångest och lindrar smärta.
Stora muskelgrupper i bröstkorg, mellangärde och bukhåla stimuleras.
Hjärtat mår gott. När vi andas med djupa, långsamma andetag slår hjärtat lite fortare och det kommer in mycket syre i blodet. När vi sedan andas ut slår hjärtat långsammare och får vila sig en smula.
Att hålla reda på text, toner, tempo och koreografi gympar hjärnan.
Vilopuls och blodtryck sjunker, vilket minskar risken för hjärt/kärlsjukdom.
Vissa studier pekar på en ökad aktivitet i kroppens immunförsvar.
Till följd av detta finns det numera läkare som erbjuder långtidssjukskrivna körsång som en del i rehabiliteringen.
Det enkla är ofta det bästa. Det lilla är det stora. Att stå i en kör med hundratals sångare och känna sig som en del i en jätteorganism är magiskt. Vi är så många att det går utmärkt att vara ”anonym” och bara smälta in i massan, om man så vill. Eller att stå längst fram och få allas blickar på sig när vi har konsert, om man vill det.
Via vår gemensamma Facebookgrupp vet jag att många haft hjälp av kören när de befunnit sig i livskriser, att kören varit livlinan när allt annat gungat.
Nu har jag extrem tur också, eftersom just min körledare är något av en stand up comedian och gör så att vi körmedlemmar vrider oss av skratt när hon träffsäkert och med stor värme härmar våra ansiktsuttryck, då när vi inte riktigt förstår och ser ut som fågelholkar, eller när hon efterliknar vår tafatta dans. Hon skrattar åt oss och vi skrattar åt henne.
Kalla det gärna lyteskomik, men att skratta åt någon med kärlek är något helt annat än att hånskratta. Sång och skratt, sång och skratt . . . klart man blir glad.
Parallellt med glädjen är det häftigt att se en människa forma och uppfylla sin livsdröm. Hanna Rydman fick smak på körsång när hon deltog i TV4:s ”Körslaget”. Sedan åkte hon hem till Linköping och startade Joyvoice som nu spridit sig likt rena farsoten över landet. Alla är välkomna, man behöver inte kunna noter, här är det gehör som gäller. Hon tar rock- och poplåtar från 70-talet och framåt, lägger till nya stämmor och ger låtarna nya arrangemang. Via ljudfiler i en app kan man öva så mycket man vill på den egna stämman.
Hösten 2014 var vi 100 deltagare i en skolmatsal. Hanna var nervös och lite tafatt. Nu är vi 13 000 deltagare fördelade på 130 körer runt om i Sverige. Med säker och trygg hand styr hon sin företagsskuta.
Vi finns i Linköping, Norrköping, Valdemarsvik, Finspång, Söderköping, Åtvidaberg, Vadstena, Kinda, Boxholm, Mjölby, Motala och från hösten också i Västervik.
Ibland sammanstrålar min kör med andra, när vi har gemensamma konserter.
Som att möta främlingar, men ändå inte.
Det låter kanske klyschigt. Men för mig är det vackert.