Så här skriver en läsare:
”Det finns en paradox här. Innan man själv drabbats av svårigheter är det svårt att ha perspektiv på livet. Därför finns det, märkligt nog och även om det låter brutalt, något positivt med att tvingas genomlida en riktigt jobbig händelse. Det gör att man efteråt i mindre grad hänger upp sig på oviktigheter. Man lär sig bättre se vad som är bagatellartade problem och vad som inte är det.”
En annan tycker:
”Människor som aldrig haft det riktigt jobbigt i livet, som aldrig drabbats av någon form av personlig kris, är ofta osympatiska och har i mitt tycke svårt att känna verklig empati med andra.”
Och en annan menar:
”Det du beskriver är i grunden vad många tonårsföräldrar i framför allt västvärlden brottas med varje dag.”
Och så ringer det en gammal man och berättar sin livshistoria, som innehåller orimligt mycket sorg och smärta, i form av tre alldeles för tidiga dödsfall bland sina allra närmsta. Han vet nog mer om perspektiv än de flesta av oss, tänker jag under samtalet.
Ändå låter han glad på rösten.
Ändå är han tacksam gentemot livet.
”Det finns alltid ljusglimtar i tillvaron också. Man måste fokusera på dem, för sin egen och omgivningens skull. Med det menar jag inte att man inte får sörja, för det får man, men det är synd att inte se ljuset för att man går med skygglappar år ut och år in. Då missar man själva livet, med allt det vackra och sköna som det också innehåller.”
Livet som en bergochdalbana. Med höga toppar, då livet leker och allt är lätt, men också med djupa dalar då klättringen uppåt känns snudd på övermäktig. Så får vi försöka lära våra barn att livet är.
Mannen slutar vårt samtal med sitt favoritcitat av Kenyas frihetskämpe Kenyatta: ”Kunskap är som att bestiga berg. Ju högre upp man kommer desto mer ser man runt omkring.”
Ja. Livskunskap och perspektiv går hand i hand.
Uppslaget om sommarplågor i samma tidning förra torsdagen satte också fart på er. Sedan jag skojat om män med strumpor i sandalerna hade jag befarat offentlig kölhalning, men det blev relativt lugnt. Dock tyckte en läsare att jag glömt ett par viktiga sommarplågor. Han vill komplettera med följande:
Hälsprickor. Många tar med glädje av sig de varma skorna och strumporna och kör i sina fötter i sandaler. Det är bara ett problem. Allt för många glömde bort att det är en god idé att fila fötterna först. Vet inte hur många gångar jag varit på väg att kasta upp på grund av hälar med sprickor så djupa att det går att sätta potatis i dem.
Slängda bh:ar. Inser att ämnet är känsligt. När temperaturen stiger har jag noterat att en stor del av den kvinnliga befolkningen kastar av sig bh:n. Tyvärr är det inte till deras fördel. Du vet säkert hur det kan se ut: Färgglatt linne eller t-shirt i färger som var moderna för 20–30 år sedan i kombination med tuttar som är av modellen blöt lovikavante med grus i. Ingen vacker kombination.
Sådärja. Där fick sig kvinnorna en släng av sleven också. Känns jämställt och bra.
Nu tar jag semester i fyra veckor.
Med bh:n på.