– Ja men, vad menas med perspektiv, mamma?
– Det betyder att du lär dig se på saker på ett annat sätt. Att ha perspektiv är att få sina vyer vidgade, ha något att jämföra med när det gäller hur du mår eller vad du upplevt. Det handlar om att inte bara se allt omkring dig med dig själv i centrum, utifrån dig själv.
– Och vad är meningen med det?
– Genom att ha perspektiv kan du skapa en nyttig distans till dina egna problem.
– Vad är distans och varför är det bra?
– Distans är att komma bort en bit från det egna. Det är bra. Dels för att dina egna problem hamnar i nytt ljus och kanske inte alls är så stora som du inbillar dig. Dels av respekt för dem som verkligen har stora problem. Det blir ju rätt osmakligt om du högljutt går och klagar över en finne på hakan när det finns barn i din ålder som har cancer. Till exempel. Eller att du klagar över att du inte har någon ipad när det finns barn som inte har råd att följa med på skolresan. I längden tror jag att perspektiv och distans gör oss till mer sympatiska, mindre egotrippade, människor.
– Vad är egotrippad?
– Det är när man saknar perspektiv och alltid bara utgår ifrån sig själv, har skygglappar och inte förmår känna empati med andra människor.
– Vad är empati?
– Förmågan att förstå och känna med andra. Det vill säga medmänsklighet.
Inte bara barn behöver träna perspektiv. Jag är bekymrad över alla larmrapporter som sköljer över oss och som handlar om vårt dåliga mående.
”Unga flickor mår allt sämre”. ”Allt fler psykiskt utbrända”. ”Aldrig har vi mått så dåligt”.
Ju högre materiellt välstånd desto sämre psykisk hälsa, skulle man kunna tro.
Men vad vet vi egentligen om det? En fattig lantbrukarfamilj i det gamla bondesamhället kan ju inte ha haft det mindre psykiskt påfrestande när man visste att årets missväxt var detsamma som att ett par av barnen sannolikt skulle dö!
Och att allt fler sjukskrivs för psykisk ohälsa är ju inte detsamma som att allt fler mår psykiskt dåligt. Det här förhärligandet av det egna lidandet och det rent masochistiska (omvända) förhärligandet av den egna tiden – INGA har haft det så jävligt som vi, just nu! – tror jag är farligt.
I värsta fall är larmrapporterna – med sin historielöshet och brist på perspektiv – kontraproduktiva och ökar bara känslan av uppgivenhet. De blir till självuppfyllande profetior.
Klart att människor emellanåt mådde riktigt dåligt även förr, men det finns inte dokumenterat på samma sätt. De blev under sin skolgång inte dränkta i välmenande enkäter med frågor av typen ”är du någon gång ledsen?”, ”har du ibland ont i huvudet?” som sedan resulterar i nya svarta rubriker: ”allt fler mår allt sämre”, när det i själva verket hör livet till att både vara ledsen och ha huvudvärk emellanåt.
På Kornettgården hittade jag ett temanummer av tidningen ”Doktor”, om den tidens upplevda hets och brist på välbefinnande. Där stod: ”Vår tids forcerade tempo. Jäktet och hetsen. Folk jagar, men efter vad? Alla ska överträffa varandra. Produktionsmängden ökar, förbrukningen stiger. Allt fler sover dåligt”.
Tidningen är från 1956.
Exakt likadana texter skrivs i dag, 60 år senare.
Perspektiv är inget dumt ord.