Det brukar ju så vackert hävdas att alla människosorter behövs i vår herres hage. Att det är just olikheterna som gjort att arten överlevt och evolutionen förts framåt. De driftiga har sin givna plats, men också de försiktiga och de skeptiska. De glömska och de som ältar, de hetlevrade och de flegmatiska – alla behövs och bidrar .
Men när jag sitter mitt emot min vuxna dotter och käkar frukost i hennes lägenhet, undrar jag vad det finns för mening med att ha sådana som oss med i hagen.
Klockan är halv åtta och vi är båda vrak. Känner oss som vrak och ser ut som vrak. Inte för att vi drack en massa vin och inte för att vi var uppe sent, utan bara för att vi just gått upp. Just lämnat sängarna efter drygt åtta timmars sömn.
Vi är inte så talföra någon av oss, men jag säger:
– Jag vet vad som är det enda i hela världen du vill nu!
– Jasså, vad då?
– Gå och lägga dig igen!
– Rätt.
Under en timme, från det att jag gått upp på morgonen, vill jag inget annat än att lägga mig igen. Det spelar ingen roll hur länge jag sovit, om jag sovit bra eller dåligt, vilken årstid det är. Att gå upp är fasansfullt. Det låter hemskt, jag vet, som om jag är helt livstrött och inte förmår uppskatta att jag fått ännu en dag.
Nu har ett nytt behagligt sätt att starta dagen på dykt upp. Av logistiska skäl kan jag bara göra det på tisdagar.
Jag ställer klockan på 05.45, går upp (lite kisande, utan att öppna ögonen helt), borstar tänderna, tar med en kopp kaffe till Gubbens varma bil. Jag har mjukiskläder på mig.
Färden tar en halvtimme, Gubben småpratar och jag svarar enstavigt. Eller inte alls. Försöker stanna i sömnlandet.
Han släpper av mig utanför gymet, så här tidigt på morgonen försett med en välkomnande ljuslykta utanför.
Jag går in, tar av mig skorna, hämtar en madrass och två filtar och lägger mig på golvet. Slumrar.
Efter en stund börjar yoga mind-lektionen. 55 minuters fokus på andning, avslappning och rörlighet i sakta mak.
Jag tänjer och andas djupt. Och vaknar så sakteliga. Under 55 minuter.
Sedan går jag till jobbet, en rask promenad på tio minuter. Och NU, nu är jag vaken, glad och alert!
Men det faller ju på sin egen orimlighet att en människa ska behöva två timmar och en kvart på sig för att bli en fungerande människa efter en natts sömn!
Gubben är tvärtom, har noll startsträcka och babblar omedelbart med klar och snabb röst, som om han varit igång i flera timmar. Redo att sätta ett välriktat spjut i halsen på första bison som kommer i hans väg.
Han ställer jobbiga frågor, som i mitt skick får dem i Fråga Lund att verka simpla: ”Vad var det vi behövde handla mer än dasspapper, kattmat och muskot?” ”När slutar du i dag?” Men sluta! Hur ska jag kunna veta det? Jag vet ju knappt var jag är. Jag har SOVIT!
Det är som att tas direkt från skön dvala till en heavy metalkonsert. Utan mellanlandning.
Vad hände med såna som mig på grottstadiet? För trötta för att hänga med på morgonjakten och värdelösa som eldvakter i grottan eftersom vi skulle somna och bli uppätna.
Gubben försöker vara snäll. Säger att det är bra att alla inte är pigga samtidigt. Jag skulle säkert ha varit en utmärkt jägare jag med, bara lite senare på dagen än övriga.
Bha. Jag tror att såna som jag hade sin plats i lejonmagen.
Även de måste få sig ett lättfångat skrovmål då och då.