Jag vet att många sitter ensamma på jul och det är förfärligt, men om man jämför jul med nyårsafton så känns ändå julen som en väldigt varm och inkluderande högtid. Dessutom ordnas på många håll alternativt julfirande för dem utan familj.
På jul eller midsommar hör man aldrig någon säga: ”Alla avskyr faster Edit, så i år säger vi åt henne att firandet är i Östersund, fast vi egentligen ska till Skåne”. ”Farmor är så tråkig och hör ju ingenting numera, så vi struntar i henne”. ”Vi bjuder alla på gatan utom Labblunds, de luktar hund”.
Nä, jul och midsommar får alla vara med. Även de som är dumma, döva och fulla av hundhår.
Annat är det på nyår minsann. Festernas paljettprydda diva. En sluten tillställning vars regler man inte på villkors vis ruckar på. En storslagen fest för samma gäster, år ut och år in, där någon (oftast en man) slår knut på sig själv för att toppa förra årets värd, Sprättfjärds, som drämde till med:
Ostron med vattenmelongranité/champagnesnö.
Serranolindad, gräsbetad oxfilé med rosmarin, omgärdad av jordärtskockspuré med karljohan och tryffelolja.
Chokladfondant vid hallonspegel, kravodlad citronmeliss, ätbara blommor och minitomtebloss.
Ingen som inte brukar vara med på nyårsfesten ska komma och tro att man kan ändra lite i gästlistan så att även en nyinflyttade eller frånskild får plats. Nej, för bövelen. Nyår firas alltid med samma jämna par. Om någon har det dåliga omdömet att skilja sig eller dö under året inviteras ett annat gift par. Jämna par går före lång och trogen vänskap.
Om julafton är en Kånken är nyårsafton en Gucciväska.
Om julafton är en storstuga är nyårsafton ett låst VIP-rum.
Om julafton är Bullens varmkorv är nyårsafton ett ostron.
Om julafton är en flakmoppe är nyårsafton en Lexus.
Stackars människa, tänker ni nu. Hon har aldrig blivit bjuden på en nyårsfest. Bitterheten känner inga gränser och nu måste hon lägga sordin på och spy galla över något vi andra uppskattar och håller som årets festligaste kväll.
Ja, förlåt hör ni, så kan det ju verka.
Faktum är att jag alldeles självmant har ställt mig utanför de glassiga festerna och artigt tackat nej när jag blivit bjuden. Och nu har jag och Gubben tackat nej så många gånger att vi aldrig mer kommer att bli bjudna på någon.
Nyårsafton är en evighetslång väntan på att få gå och lägga sig, och jag blir obekväm av för tjusiga inramningar.
Tolvslaget i sig är ett enda antiklimax. Den här totalt irrelevanta nedräkningen till . . . en ny fyrsiffrig talkombination! Ett nytt kalenderår, som dessutom börjar vid olika tidpunkter beroende på var i världen man befinner sig. Ett nytt år som gör mig lyckligare, smalare, smartare, gladare. Ett år där allt som hittills inte hänt nu äntligen händer, eller?
Menar ni, kära människor, att det pirrar i era kroppar av insikten att det snart, alldeles snart, inte längre är 2016 utan – tadaaa – 2017? Och att ni därefter samfällt utbrister: ”Lägg av, är det 2017 nu alltså?! Det är ju helt ofattbart!”
Jag känner ingenting jag. Inget pirr, inga särskilda förväntningar. Gjorde inte som 20-åring och gör inte i dag.Gubben och jag brukar käka surströmming, låtsas att det är en vanlig dag och lägga oss när vi blir trötta.
Fast i år ska vi bryta den vanan och umgås med mamma, hennes gubbe och två sällsynt trevliga finskor. Det blir kortspel, nåt gott käk och vin. Sen får vi se om sisukrafterna räcker för att hålla oss uppe till 12-slaget.