Hej! Jag heter Carina och bor på landet. Vad är landet, undrar du. Jo, landet är en förkortning av ordet landsbygd och avser den landyta som ligger mellan städerna, skulle man kunna säga.
Livet på landet kännetecknas av gles kollektivtrafik, strömavbrott, dåligt vägunderhåll, inga bibliotek, ont om kulturevenemang, noll gym och knappt några affärer. Vi som bor på landet har ändå valt att bo där. Det finns tusen skäl, men dem kan vi ta någon annan gång.
Många av er som bor i stan tycker det är trevligt att jag och andra vill bo på landet och att det finns bönder som ser till att Sverige inte är en enda slydjungel. På sommaren gör ni gärna utflykter till landsbygden, för bad eller picknick. Eller kanske för att besöka ett charmigt kafé eller en kuriosabutik som håller öppet endast för att ägaren är en eldsjäl, utan ambition att tjäna pengar. Det är rart, tycker ni. På hösten lockar svampen.
Många av er tycker också om att cykelträna och köra motorcykel på våra natursköna asfalterade vägar. Gärna i klungor och gärna mitt i vägen.
Folket därute behöver man inte fästa någon vikt vid. Det vet man ju hur de är, rätt inskränkta tölpar, de allra flesta. Som inte hänger med sin tid utan går där och skrotar i gummistövlar, obekymrat petar sig i näsan, är allmänt ociviliserade, räds allt nytt och röstar på SD hela bunten, för bättre begriper de inte.
Jag köper allt det där. Ni får tycka och tro vad ni vill om mig och andra lantisar.
Men en sak vill jag tycka kring, trots att jag som boende på landet och beroende av bil inte tycks ha minsta talan i frågan. Jag ska helst vara tyst.
Linköping är en cykelstad, som du vet. Här går eller cyklar man. Och gör man inte det är man en dålig människa.
Att ni går och cyklar till och från jobb och skola gör mig avundsjuk, det måste vara underbart. Gratismotion och rent samvete i ett. Och visst är Linköpings i stort sett bilfria innerstad fantastisk. Om man inte är rörelsehindrad.
Men varför håller inte Linköpingsborna livet kärt?
Varför strävar ni efter att avsluta det i förtid?
Jag vet att jag ska släppa fram er vid övergångstställena och det gör jag så gärna. Men det bygger ju på att jag ser er!
Trots att jag vid den här tiden på året kör i snigelfart genom stan får jag ideligen och med hjärtat i halsgropen tvärnita för gångare och cyklister som med dödsförakt far ut i vägen. Var som helst.
Varför gör ni det utan att ens slänga en blick åt sidan? Varför har ni så svårt att begripa att en fotgängare, som har företräde över ett markerat övergångsställe, är något annat än en cyklist som kommer i 180?
Ett tips: om du tittar nedåt och ser en stor metallkonstruktion mellan benen så är du inte en fotgängare.
Och varför, snälla människor, är det så svårt att se till att ni syns? Tror ni att viss gatubelysning gör att allt därunder framträder solklart? I december!
Gör ett studiebesök till det bohemiska landet nu i vintertid, vet ja. Där kommer ni att se promenerande människor, hundar och hästar som är försedda med reflexvästar, pannlampor och jätteficklampor. Där vet vi hur dåligt folk och fä syns vid vägkanten under mörkermånaderna.
Det är måhända en överdriven mundering i stan, men några kronor för en liten fickreflex kanske du kan avvara?
In med en reflexlag. Nu. Det skulle förhindra mycket olycka.