Artikelserien ”Låna Carina” är det roligaste och mest lärorika jag gjort under mina 35 journalistår. Jag lånar ut mig själv och provar på olika arbetsplatser under en dag. Det är en ynnest.
Hittills har jag varit:
Butiksanställd på Coop Forum
Sotare hos Sotar’n i Linköping
Barnmorska på US
Mjölkbonde på Brinks gård
Julbordsservitris på Göta Hotell
Volontär hos Erikshjälpen
Långtradarchaffis hos Schenker
Narkossköterska på Medicinskt Centrum
Dagisfröken på Äppelbackens förskola
Riksdagsledamot (sosse på förmiddagen, moderat på eftermiddagen)
Sopgumma hos Ragnsells
Jag kan inte säga vad som varit roligast. Jobben är så vitt skilda och det är just det som är tjusningen. Fritt, luftigt och fysiskt ansträngande på vissa arbetsplatser. Stillasittande, men intellektuellt utmanande, på andra. Ensamt på vissa. Fullt av människor på andra. Alla jobb har haft sin tjusning, men så klart också sitt inslag av frustration.
Jag har hittills fått 69 jobberbjudanden och tänkte fortsätta tills chefen låser in mig på redaktionen.
Den lite oväntade effekten av serien är att jag verkligen, verkligen skulle vilja ha det så här för jämnan. Alltså ha typ tio olika jobb och vistas en vecka på varje. Och sedan alternera mellan de arbetsplatserna. Vilket häftigt och varierande arbetsliv! Frågan är vilka som vill anställa en människa endast var tionde vecka? Det skulle bli en hel del byråkrati för skatteverk och arbetsgivare, men ändå. Det borde inte vara HELT omöjligt att iscensätta och tänk vilken lättnad för dem med fysiskt slitsamma yrken att få vila ömma axlar och knän emellanåt. Och för kontorsråttorna att vistas ute i friska luften hela dagarna som omväxling.
Alla kan inte jobba med allt, men alla kan definitivt jobba med mer än en sak.
Mest nervöst var avgjort jobbet som riksdagsledamot, eftersom Finn Bengtsson inför hela Östgötabänken deklarerat att jag skulle hålla ett valmanifest för dem. Jag höll ett om skolan under rubriken ”En abdikerad vuxenvärld”. Det gick bra. Eller också ville ledamöterna bara vara snälla när de betygssatte mig.
Nu befarar jag dock att jag alldeles tagit mig vatten över huvudet. Jag har efter enträget tjat från X sagt ja till ett jobb som jag inte alls behärskar ett uns av och framför allt inte vågar. Verkligen inte!
Varje morgon när jag vaknat de senaste veckorna tänker jag ”nu ringer jag X och säger att jag drar mig ur det här spektaklet”.
Men så feg får jag inte vara. Därför skriver jag en krönika om det. Så att jag INTE KAN backa ur.
Vad det är för jobb? Nä nä, det tänker jag inte avslöja här och nu, men det jag ska göra börjar på S och slutar på P.
Nej, det är inte STRIPP.
Men snudd på lika läskigt.