Förra veckan skrev jag att livet på landet kännetecknas av bland annat strömavbrott. För att backa upp mig valde stormen Helga att göra min hemsocken strömlös i ett drygt dygn.
Vi som bor på vischan när en konspiratorisk idé om att det alltid är strömavbrotten i de tätbebyggda områdena som åtgärdas först, vi på landet har prio Ö.
Det kan jag förstå. Medan stockholmare får dödsångest av att vara utan el några timmar är vi vana där ute. Många har utedass och eldstäder i kåkarna och klarar några dagars strömavbrott utan större mankemang. Särskilt när det är så milt som i helgen. 8 grader var ju perfekt för att langa ut maten ur kylen till förstukvisten. Frysen rör man inte alls, maten klarar sig ett drygt dygn om man inte öppnar dörren. Och mjölkbönderna, de har reservaggregat.
Brist på vatten, och därmed brist på toalett om man inte är lycklig ägare av ett utedass, är det stora problemet.
Natten mot lördagen körde vi goda vänner till flygplatsen och steg upp 02.30. Vi åkte hem, bara för att upptäcka att strömmen fortfarande var väck.
Jag tog för givet att vi skulle gå och lägga oss direkt. Klockan var ju bara 05.
Icke. Det var nu Gubben fick en form av omvänd elchock.Den numera väl acklimatiserade stadsbon rusade ut för att hämta ved och drog igång kåkens samtliga eldstäder.
Klockan sju hängde vi på låset till affären en mil bort för att bunkra vatten.
Vi tände ljus, katterna kurade ihop sig och med en pläd omkring mig bespetsade jag mig på en dag med bokläsning vid fotogenlampans sken.
Gubben däremot, han blev en Duracellkanin. Likt en sockerchockad tvååring svepte han runt i köket som en tornado. Nu skulle här lagas mat. Julmat.
Vedspisen gick varm. Det hackades, eldades, skalades, eldades ännu mer och rördes. Rödbetor till rödbetssallad skulle kokas. Åtta liter glögg tillverkas (som man nog ska vara försiktigt med om man tänker köra bil de närmsta dygnen). Strömming stekas för ättiksinläggning. Lunchen blev stekt torsk och remouladsås. ”Ta det lugnt nu, Gubbe!” ”Nej, det är så kul!”
Allt utfördes med stor frenesi och pricken över i var hans utstyrsel: nattskjorta och pannlampa. Hjälp, jag är gift med en elchockad Pettson.
På seneftermiddagen kom strömmen tillbaka och nu slog det runt fullständigt för Duracellkaninen.
Jansson. Här skulle göras Jansson också!
Själv hasade jag mest omkring som en zombie efter nattens knappa sömn och gjorde ingen större nytta.
Vi har en överenskommelse som säger att man inte prompt måste arbeta samtidigt där hemma.
Det är helt okej att den som råkar vara full av energi jobbar på, medan den andra ligger på sofflocket och tittar på.
Det är en väldigt bra ordning, tycker jag. Fast i ärlighetens namn är det oftare jag än Gubben som ligger där. Med en pläd över mig, en katt på magen och en bredvid lyssnar jag på vedspisens knaster, övervakar småfåglarnas talgbollspickande och studerar Gubbens excesser vid grytorna. Allt medan miljarder eklöv omsveper huset i sin virvlande dans.
Det lilla i livet har kommit att bli det allra, allra bästa.
(Hur dags vi gick och lade oss i lördags? 18.00).