Nåja, men visa mig den under 50 som behåller sitt lugn när laddaren till mobilen glömts någonstans. Det var för att få bukt med min släng av MB (mobilbesatthet) som jag valde att semestra telefonlöst när Gubben och jag for till Gran Canaria.
Gubben körde till flygplatsen. Normalt hade jag suttit bredvid och kollat mejl, sms, Facebook och Twitter. Läst artiklar som människor länkat till, gillat och stått i.
Nu satt jag med sysslolösa händer och – njöt. Under en vecka saknade jag inte mobilen en enda sekund. När jag inte hade något särskilt för mig (för det mesta) läste jag en bok, slöt ögonen, löste korsord eller bara såg mig omkring.
Att inte vara uppdaterad, att vara lyckligt ovetande (i stället för olyckligt vetande) om världens tillstånd i stort och smått, var faktiskt befriande. Och fridfullt.
Jag har en teori. Nästa stora grej inom semesterindustrin blir wifi-fria hotell. Så många föräldrar/vuxna kommer att vara galna på sina ständigt uppkopplade ungar/partners att detta ses som enda chansen att få en skymt av sin avkomma/äkta hälft och kanske till och med få till en kommunikation bortom chattar och sms.
De små kan man ju alltid lura med att ”wifi har inte kommit till Spanien än”. Fast nej förresten, inte ens dagens 3-åringar går väl på den enkla.
Hur som helst tror jag på en backlash. Alla generationer måste revoltera på sitt eget vis. Allt går i cirklar och kommer tillbaka. En dag blir det hopplöst ute att vara ständigt inne (på nätet) och inne att vara utan (nät).
Jag tror inte för en sekund att den virtuella världen kan konkurrera ut den där vi fysiskt befinner oss. Ingen orkar i längden umgås med människor som själsligt befinner sig någon annanstans.
Vem vet. Om jag glott i mobilen när Gubben efter första dagens havsbad krängde av sig badbyxorna och knöt om sig hotellets badrock, hade jag kanske inte kunnat undanröja den snoppchock som övriga hotellgäster var ytterst nära att utsättas för.
Då hade jag säkert varit i full färd med att fotografera havet med mobilen och berätta på Facebook om hur underbart vi hade det just då.
Nu sneglade jag i stället på hans badrockutstyrsel och såg omedelbart problemet. Det fattades en decimeter för att badrocken skulle gå ihop på framsidan.
Nu är kallt nybadade snorrar varken särskilt uppseendeväckande eller utrymmeskrävande, men det såg verkligen inte bra ut. Inte alls bra.
Han fick dra på sig de kalla badbrallorna och be om en badrock för rejäla karlar i hotellets reception.
Hur det gick med min MB? Jo tack, jag är botad. Åtminstone för stunden. Vi sover på olika våningar och hemma är den på ljudlöst. På jobbet stannar den på skrivbordet när jag lunchar, fikar eller går på promenad. Såvida jag inte väntar ett viktigt samtal så klart.
Håhå jaja. Den här krönikan kan mina barnbarn läsa om 30 år och överslätande skrocka ”hon var allt bra tokig, vår gamla analoga mormor!” Eller också säger de: ”det var som attan, hon var före sin tid, den där tanten!”