Ibland känns det som om jag är gift med min smartphone. Där samsas hela mitt yrkesliv och hela mitt privatliv i en enda störtflod av information, nyheter, chefers order, söta djurfilmer, läsares reaktioner, ungarnas förehavanden, länktips till viktig läsning, rent nonsens, mammas mående och förstås kärleksbetygelserna (eller korta inköpsorder) från min riktiga äkta hälft, Gubben. Det är mejl, sms, Facebook och Twitter.
Det är behändigt – och totalt utmattande – att vara konstant tillgänglig, att ha allt samlat i denna ständigt närvarande manick. Mobilen som vår nya kroppsdel.
Relationen började urarta. Ständigt detta gloende på mobilen så fort jag varit ifrån den några minuter. Alla möten och fikapauser på jobbet där kolleger är mer närvarande i sina telefoner än vad som utspelas i rummet. För att inte tala om alla barn man ser som skriker sig blå för att få lite uppmärksamhet från föräldrar som är fullständigt absorberade av sina telefoner.
För något halvår sedan började vi sova på olika våningsplan. Jag där uppe, mobilen där nere. Och på bröllopsresan gav jag den på båten helt och lät den stanna hemma. Jag tyckte det var rimligt att ägna bröllopsresan åt min man, istället för den där störtfloden.
Hur gick det med amputationen av kroppsdelen?
Åh, alldeles utmärkt, tack. En frid spred sig i kroppen och jag kunde bland annat, vilket jag innerligt saknat, läsa böcker med större fokus än på länge.
I två veckor tuffade vi omkring i en hyrbil längs slingriga bergsvägar. Gran Canaria är ju så mycket mer än sandstränder och hotellkomplex i söder. Vi åkte upp i bergen, 1 600 meter över havet, bodde i före detta fotbollsproffset Pablo Sicilias familjehotell i La Calzada, besökte Guayadequedalen där invånarna precis som de första kanarierna, guancherna, fortfarande bor i grottor, om än med tv-apparater och riktiga dörrar.
Vi badade i naturliga havsbassänger i Puerto de las Nieves och vi andades historia i rofyllda, oförstörda Agüimes, där Gubben slog halvt ihjäl sig när hotellsängen i det gamla rådhusets välte (!)
Värsta skrattfnattet fick jag på ett konstruerat saltvattenspa i en jättebassäng där underströmmar masserade olika kroppsdelar. Synen av en till hundra procent negativt inställd Gubbe, iförd genomskinlig badmössa (över flinten!), krypandes mellan de olika stationerna . . . blev för mycket.
På slutet hamnade vi på ett trendigt, barnförbjudet, ”designhotell” i Playa de Ingles. Vi är knappast trendkänsliga av oss, men allt annat var fullt, och personalen jättetrevlig.
Något kändes lite ovant när vi parkerat oss i det tjusiga poolområdet, omgärdat av turkosa himmelssängar. Ah, vi var visst äldst av alla! Och ah, vi var visst de enda heterosexuella också! Resten av de 200 gästerna bestod av gaypar. Vi trivdes fint i fyra dagar. Att känna på livet som udda och normbrytande figur, den som skiljer sig från mängden, var onekligen intressant.
Deppigt att komma hem till gråa november? Nej, det tycker jag inte. Det är inte enstaka utlandssemestrar, utan räckan av vardagar, som är själva livet. Har man problem hemma har de en tendens att också pressa sig ned i resebagaget. Det är hemma man får försöka lägga krut på att må så bra det går. Känna förnöjsamhet. Njuta av det lilla (som nog är det stora) i sin vardag. Var dag.
Nygift, och med en Gubbe som min, är det inte svårt.