I vårt tidigare liv kunde Gubben och jag alldeles på egen hand, lugnt och fint, ta oss med bilen mellan hemmet på landet och jobbet i stan. Men nu är det slut med det och på friden i bilen.
Gubben har köpt en GPS.
Nu är det en entonig, datakvinnoröst som mästrar oss. ”Svenska Ingrid”, heter hon enligt GPS-instruktionen.
”Kör in i rondellen. Ta andra avtagsvägen till höger till Bergsvägen”. Möjligen bra vid Alzeimers . . .
Jag får tuppjuck på det här, man blir helt dum i huvudet av den där rösten, och har krävt att vi har kärringen på ljudlöst när vi ska till platser som vi sedan urminnes tider hittar till ändå.
Men Gubben älskar att sätta på den där människan.
– Det är ju kul att se vilka vägval hon förordar liksom. Jag måste lära mig den här manicken, så jag kan den när vi verkligen behöver den!
Så nu sitter jag där och tjurar samtidigt som Gubben kommenterar kvinnorösten:
– Nej du, där var du allt ute och cyklade!
– Ha ha ha! Vilket uttal!
– Nähä du, jag tänker inte ta den omvägen.
– Bra Ingrid! Där var du snabb att göra en ny rutt!
Han njuter av att göra tvärtemot vad hon säger. Civil olydnad i miniformat. Pojkstreck i gubbtappning. Ungefär som när han skickade in en urgammal bild till sitt nya körkort. En bild där han, till skillnad från nu, har hår! Gubbstreck är härmed ett nytt ord i min vokabulär.
Nu förstår ni läget. Om ni tycker att jag blir allt mer korkad för varje krönika som publiceras så är det Gubben och hans GPS:s fel.
Bortsett från tjatkärringen är det dock spännande, och ibland rentav rafflande, att åka bil med min Gubbe. I början av vår bekantskap trodde jag att han var allmänt ouppmärksam när jag plötsligt fann mig själv åkandes halvvägs nere i diket.
– Vad gör du? Se dig för!
– Va?!
– Vi är ju halvvägs nere i diket!
– Ja, det är meningen. Jag bara gör min plikt, tar mitt ansvar.
– ???
– Med att jämna till vägen alltså. Om alla kör i samma hjulspår blir det rännor i asfalten. Ökad risk för vattenplaning och så. Det här är viktiga grejer.
Värst är det med små smala grusvägar, som hem till mamma. När vägen hyvlats och försetts med nytt grus, det är då min Gubbe tar sitt ansvar på största allvar och transformeras till en självutnämnd Vägens Riddare. Och om han inte ska köra där alla normala människor kört så innebär det att han, med dödsförakt, måste låta ena hjulparet vara just halvvägs nere i diket. Det vill säga det hjulpar vilka jag sitter ovanför.
Undrar hur en trafikpolis reagerar den dagen vi ligger i diket, Gubben har fått göra alkotest och på frågan om vad som hände svarar:
– Men . . . jag skulle ju bara jämna till vägen!
PS. I rättvisans namn måste erkännas att Ingrid lotsade oss till en trevlig korvbutik på vischan utanför Flensburg förra helgen. Dit hade vi aldrig hittat utan Ingrid. Inte heller till Värnamos första pizzeria ”Chaplin” där den 73-åriga serbiska kvinnan Zivan Tomic allt sedan 1979 bakar pizzor och vars dottern Tanja 2004 utnämndes till ”Europas bästa pizzabagare” med sin egenkomponerade pizza ”Santa Lucia”. Trevligare ställe får man leta efter.