Flytta hemifrån. Efter 12 veckor är kattmamman klar med grundutbildningen, då är det tack och hej.
(Varför flyttar ungar aldrig hemifrån nu för tiden? Efter Norgearbetet dimper de ned i hemmet igen. Likadant efter jorden-runt-resan. Just som man programmerat om sig är tvätthögen dubbelt så stor och kylskåpet hälften så tomt igen. Hinner man dö innan de definitivt slutpackar och är väck?)
Bajsa. Efter de 12 veckorna tar den nya kattägaren vid. Om den första introducerat en kiss- och bajslåda till ungarna så behärskar de den detaljen nu.
(Efter år av blöjor och rumptorkande, hur får man 18-åringar att sluta stå och pinka?)
Leka. Nu följer ett år av aktivt kattungeliv, helst inomhus så de blir väl förtrogna med hemmiljön. Det krafsas i blomkrukor, klättras i panelgardiner, görs utfall mot verkliga monster, görs utfall mot påhittade monster, bits i sovande tår, välts saker omedvetet, välts saker högst medvetet och bärs omkring saker. Jag har hittat allt möjligt konstigt i mina tofflor på morgnarna, som en ihopknycklad pappersmuffinsform, en kajalpenna, tuggpinnar och lego.
(Människobarn är förunderliga. Varför kan de inte leka på egen hand? Och varför är de så stingsliga? Man vågar ju knappt inleda något kul av fasa för de obligatoriska gråtattackerna som utbryter när det kuliga slutar).
Sova. Just som kattungen brottat ned ett fiktivt monster och vält fjärde blomman för dagen somnar den. Var som helst, mitt i en till synes viktig aktivitet. Som i bajslådan, i matskålen eller under en jaktresa i gummistöveln.
(Sömn hos småbarn är förknippat med mankemang till leda. Hur svårt kan det va? Den kortaste tupplur dagtid kan leda till en hel natts terror. Antingen vill de inte sova eller också är de övertrötta och då kan de inte heller sova).
Äta. Vid blott några månaders ålder nedlägger kattungen sin första mus. Jaktinstinkten hos bondkatter är intakt, trots att de göds likt julgrisar av sina mattar. Det gör att de gärna leker länge med sina byten före dödsbettet. Det är säkerligen en plågsam död, men de fixar åtminstone det mest basala – att få i sig käk. Och – de sätter aldrig i halsen.
(Först ska det ammas fullt i nåt halvår och sedan ska det kladdas med puréer lika länge. I flera år är det mat både högt och lågt och köket måste dagligen totalsaneras, trots haklappar, specialbestick och assistans).
Rumla. Om man när katten är ett år installerar en kattlucka, som bara öppnar sig för de egna mikrochippade katterna, tar nu friden vid. Luckan förhindrar utgång efter skymning och öppnar sig vid gryning. In kommer de dock alltid. Allt rummel är hänvisat till dagtid och på natten sover de små utmattade liven sött.
(Med tonåringar i huset är det svängdörr dygnet om. Mjölk och bröd tar slut en kvart efter att det inhandlats. Man vet aldrig om det är två eller sju till middag eftersom tonåringar fattar beslut 14 sekunder innan de verkställs. Bilar lånas och kommer med lite tur tillbaka tills det är dags för den arma föräldern att åka till jobbet. Man får ständigt höra ”jag är faktiskt myndig nu!”. Men man har sina betänkligheter).
I ärlighetens namn beror huskatters vurm för soffan, framför nattlivet, också på kastration.
Det kanske är att driva det hela lite väl långt . . . men en ytterdörr modell hightech och ett chip i nacken på glina kan väl inte vara så krångligt?