Varje dag transporterar jag en matpyts till jobbet i en för ändamålet avsedd kasse med texten: "Dagens lunch. Kan innehålla spår av rester". Jag vet, horder av tanter går omkring med den. Vi tycker ju att den är så söt och rolig. Min borde ha tillägget ". . . och rejäla överraskningar".
I ett lika nitiskt som sannolikt snabbt övergående ryck har jag börjat promenera en timme varje lunch. (Och faktiskt sett en livs levande blottare bortanför småbåtshamnen i Linköping. Trodde de var utdöda, men några få exemplar tycks ha överlevt.)
Efter en sådan powerwalk är jag rejält hungrig. Ofta har jag glömt att ställa in pytsen i kylen och då står den kvar i kassen på skrivbordet.
Så var det häromdagen. Lystet och med snålvattnet på tillrinning stack jag ned handen i den ... bara för att känna något mjukt. Va, mjukt?!
I stället för dillstuvad potatis och isterband hade jag tagit med mig något annat som råkat ligga på köksbänken, nämligen sju korvbröd. Gubben och jag hade ätit korv med bröd kvällen före. Bra snålvattenuppsugningsförmåga visserligen, men i övrigt inte mycket till föda. Även om de var sju.
"Var glad att du åtminstone åkte till rätt arbetsplats och fortfarande vet vad du heter", anmärkte Gubben syrligt när jag berättade om mitt lika påvra som kruttorra lunchmedtag.
Med tanke på att han i somras transporterade oss till hamnen i Trelleborg i stället för den varifrån Polenfärjan avgick, i Karlskrona, kan man tycka att karln borde hålla en något lägre profil vid sådana här tillfällen.
Särskilt efter debaclet på Gesundaberget i Dalarna härom helgen.
Vi skulle åka linbana upp till toppen, med vidunderlig utsikt över Siljan. Med i ryggsäcken hade vi fina dessertostar och kex.
"En av oss måste ju köra bil, men det är klart att DU ska dricka vin till osten!" utbrast Gubben chevalereskt och bromsade in framför systemet i Rättvik. Och ut kom han med en flaska rött som han liksom höjde upp lite i luften. Ha ha, titta så bra det blir.
Väl på toppen bredde vi ut filten och dukade omkring oss, med den betagande utsikten som kuliss. Gubben fyllde vinglaset och räckte mig det i en ridderlig gest. Tänk vad han är omtänksam!
Jag log tacksamt och smuttade. Det smakade . . . vämjeligt. Jag har sällan druckit något så sött och samtidigt blaskigt rödvin, men ville inte förstöra stunden så jag sa: "Aha, ja det här var ju lite . . . eh, annorlunda."
Gubben drack lite, men höll god min. Vissa magiska ögonblick får liksom inte förstöras och det här var ett sådant.
"Hm, jo, tänkte att det passade med en fruktig Torres i stället för någon tung Bordeaux. Blir ju lite av samma läckra effekt som att ha lagerbärsmarmelad till blåmögel" sa han i ett försök att få det att verka som om flaskan verkligen inte var slumpvis vald.
Han fyllde på mitt glas i sådan rask takt att jag började undra vad han hade i kikaren och vips så hade jag druckit upp nästan hela flaskan.
Men vad tusan, det här är ju inte klokt. Här har man plågat i sig nästan en hel flaska erbarmligt rödvin och så får man inte ens känna lite behagligt svaj i skallen. Här kollade jag etiketten.
"Beverage made from wine with alcohol removed. Torres Syrah med behagliga 0,5 % alkohol".
Ligg lite lågt en tid, älskade Gubbe!