Mitt hjärta blöder för alla unga som vill ha – men inte får – ett jobb. Känslan av hopplöshet. Känslan av att aldrig komma in i samhället. Känslan av att veta att oddsen sjunker ju fler arbetslösa år man motvilligt samlar på sig. Känslan av att vilja flytta hemifrån, men inte kunna.
I somras hade min yngsta den stora turen att få ett sommarjobb och vi (jag) pratade mycket om hur man beter sig på en arbetsplats. I mångt och mycket handlar det om den typen av vanligt hyfs som man förväntas få med sig hemifrån. Länge kunde skolan och sedan lumpen hjälpa till om föräldrarna av olika anledningar gick bet.
Men nu är den allmänna värnplikten avskaffad och dagens skola . . . tja, vett och etikett tycks inte stå högst på agendan. Tvärtom har många unga i skolan odlat vanor som helt enkelt inte funkar på en vanlig arbetsplats. Jag säger inte att det är skolans fel, bara att det är så det är.
Det var med blandade känslor jag läste att LO i somras var ute på uppsökande riksturné för att förmå sommarjobbande ungdomar att så snabbt som möjligt kontrollera att deras arbetsgivare till punkt och pricka följde avtalet, så att de inte fick några kronor för lite i lön. Är inte det att göra dessa unga, helt oprövade kort som haft den stora turen att få ett sommarjobb, en stor björntjänst?
Missförstå mig rätt. Självklart ska arbetsgivaren betala ut avtalsenlig lön, självklart ska inte unga utnyttjas, men är det verkligen det FÖRSTA man som ung och nyanställd ska lägga kraft på? I tider då ungdomsarbetslösheten är skyhög? Jag tycker inte det. Jag har sagt det motsatta till båda mina ungar inför deras första arbete: ”Nu jobbar du på som en galärslav och snackar inte om vare sig schema eller lön! Det kan du göra nästa sommar när du förhoppningsvis får jobb på samma ställe!”
När jag sedan läser om hur Arbetsförmedlingen kodar 25 procent (!) av de arbetssökande som ”funktionshindrade” för att de är svåra att anställa blir man ju tjutfärdig. Det är inte ungas ”fel” att de inte får jobb, men det är vuxnas skyldighet att hjälpa dem med åtminstone det elementära.
Med uppenbar risk för att stämplas som en stockkonservativ östgötaupplaga av Magdalena Ribbing har jag gjort en liten tipslista till unga som söker jobb. Nej, det finns inget ”integritetskränkande” i förslagen, skippa det där snacket! Så länge det är fossiler i min ålder som anställer så är det bara att gilla läget.
Var hel och ren. Lämna de dyra älsklingsjeansen, med färdiga hål redan när de köptes, hemma.
Sträck på dig och se den du pratar med i ögonen.
Ge f-n i mobilen!
Öva dig på handslag med kompisen. Känns näven som en slapp död fisk behöver ni öva mera. (För den skull behöver man inte krossa handens småben på varandra).
Tatuera dig inte på ställen som inte går att dölja med normala kläder.
Väck med mössan och piercingen i läpp/näsa/ögonbryn. Det kan du ha på fritiden, men är oftast en solklar nackdel om du är på anställningsintervju.
Var glad och trevlig. Är du inte det så försök spela det åtminstone.
Ta egna initiativ.
Kom i tid. Alltid. Hur trött du än är.(Ps. Nej, tipsen garanterar förstås inte att du får ett jobb. Å andra sidan stjälper de dig inte heller.)