Nej, riktigt så mycket rugbymamma är jag inte, även om en händelse nyligen kan peka åt det hållet.
På min tid flyttade vi hemifrån så fort vi bara kunde, även om vi var så barskrapade att cornflakes och vatten fick duga som frukost och en tunn skumgummimadrass utgjorde den enda sängen. Nu bor glina hemma tills de har pengar nog att skaffa ett hem med motsvarande standard som det de flyttar ifrån. Om de nu lyckas få ett jobb, vilket inte är det lättaste.
Nåväl, min arma dotter går fortfarande i gymnasiet och jag har inga planer på att skicka ut henne, så ingen läsare behöver kasta sig över telefonen och larma socialen.
Som bakgrund kan jag berätta att jag sover väldigt hårt, men om jag blir väckt har jag svårt att somna om. Så har det inte alltid varit. Under lillebrors första levnadsår sov jag knappt alls och om jag gjorde det så blundade jag bara med ena ögat. Han hade syrgas kontinuerligt och ideligen pep larmanordningen som var fästad vid hans för tidigt födda fot om att syresättningen var för låg. Då fick man rusa upp och reglera tilllförseln.
Nu, 15 år senare, väcker man inte den mamma (och ingen annan heller) som sover. Man s m y g e r i vårt hus nattetid.
Dottern skulle på partaj, men inte längre bort än att hon kunde cykla hem på natten. Hon är 18 så jag låg inte vaken och väntade direkt, men på morgonen var hon inte hemma. Sms:ade och frågade var hon var och fick svaret "I puben. Kommer in nu". Va?
Vi har en egen liten "pub" i ett av uthusen och det är inte så flashigt som det låter. Det är en gammal svinstia med betongplatta som blivit robust inredd och försedd med knäppa tavlor, gamla brandsprutor och gud vet allt.
Dottern hade glömt nyckeln på natten och begav sig till vår gäststuga. Låst.
Bilen tänkte hon, den är ju öppen. Hon skruvade ner sätet, lade sig tillrätta och försökte somna. Det gick inte.
Hon hämtade en lättmetallstege och försökte nå sitt rum via det halvöppna fönstret. Stegen var för kort. Nästa stege, av järn och i två delar, var med sina 100 kilo för tung att baxa upp.
Dottern ställde sig nu under mitt öppna sovrumsfönster på andra våningen och viskropade med försiktig, späd röst: "Mammma ... maaammaaa ...". Hon hörde mina snarkningar men inget mer hoppingivande livstecken. Ringa kunde hon inte eftersom hon valt att bara ha ett sms-abonnemang. Och några sms-pling hörde den snarkande mamman förstås inte heller.
Hennes desperation tilltog och det var då hon kom på att hon kunde bädda med trädgårdsdynor på golvet i puben. Vi har många och tjocka dynor så det blev rena Prinsessan på ärten-bingen. Några loppbitna filtar hittade hon också. En stund låg hon vaken och oroades en smula över allt pipande, tills hon kom på att ljuden inte kom från råttor, utan från fladdermössen uppe på sädesmagasinet. Sedan somnade hon till fladdermössens tjatter och månens ljus som vackert strilade in via den gamla otäta boddörren. På morgonen bedyrade hon att hon sällan sovit så djupt och gott. Riktigt mysig hade det varit.
Nöden är uppfinningarnas moder. Och hennes egen fick gå med skammens rodnad på sina kinder.