Tre obekanta gäster på middag här hemma vore ju hur kul som helst, om det inte vore för att TV4 ska vara med och filma i mina katastrofalt röriga garderober och skåp, hitta ekivoka prydnadssaker och dammråttor så stora att bondkatten Sören ryggar. Och sedan sända hela kalaset inför 750 000 tittare. Nej tack. Jag nöjer mig med att skämma ut mig här i Corren.
Efter en händelse i sommar är risken dessutom stor att min tv-medverkan framkallar ren vämjelse i stället för porlande snålvatten.
Jag ska laga mat till mig och Gubben. Platsen är en sommarstuga, med ett kök så litet att Per Morbergs muurikka ter sig som Roxen. Om man vistas två personer samtidigt i det köket så måste man stå sked (ni vet vad ligga sked är, så ni får tänka er en stående variant) om någon vill öppna kylen. Och vill man komma åt kastrullerna så får det ske mellan den andres skrevande ben. Ska båda få plats att skära saker på skärbräda sker det lämpligen genom att man håller armkrok.
Där står jag och tillagar en, som det var tänkt, fantastisk kycklingpasta. Grillade filéer, soltorkade tomater, fetaost, paprika, crème fraîche, basilika, parmesan. Stor al dente pasta.
Det är varmt och trångt som i helvetet i pytteköket. Snor och svett rinner, men jag tänker på Morbergs stänkande panna och feta lugg och intalar mig att det är ju så här det ska vara. Tar en bit hushållspapper och snyter mig rejält, som vilken råbarkad skogshuggare som helst.
Gubben står nu av oklar och opraktisk anledning stationerad vid diskbänken, under vilken soppåsen finns, och i stället för att be honom backa ut ur köket så lägger jag snorpappret på den lilla avställningsytan av Nils Karlsson Pyssling-storlek bredvid spisen.
Det puttrar och fräser. Förföriska dofter fyller pytteköket. Gubben vädrar förväntansfullt i luften. Lock åker av och på och av igen och sedan ... Tada! Kom nu Gubbe. Maten är klar!
Nöjt sätter jag mig mitt emot honom, ser honom lyfta locket från kastrullen och liksom stanna i rörelsen. Hans förväntansfulla blick har förbytts till en mer . . . förbryllad sådan. Gubben tar tag i något i kastrullen med tummen och pekfingret och de övriga fingrarna stelt spretande. Och så säger han lite förvånat:
- Nej men oj, vad har vi här då . . . ?
I samband med allt av- och påsättande av kastrullock så hamnade ett av dem över snorpappret, sögs fast av den heta vattenångan och bestämde sig för att stanna kvar i det välvda locket ... och på den vägen var det.
Gubben är nu alls ingen grätten typ, så allt avlöpte tillfredsställande och maten var till belåtenhet.
Men jag ska nog hålla mig borta från matlagningsprogram i tv och nöja mig med avlägsna kök som scen för mina kulinariska utsvävningar. Och kroppsvätskor.
Gärna pytteköket. Det är mysigt och man kommer varandra väldigt nära där. På flera vis.