Det är högsommar och jag strosar stigen fram. Mättad natur. Så tyst. Så rofyllt. Tänker att jag i helgen måste titta efter kantareller. Helgen lockar, men längtar intensivt efter den? Nej.
Tänker att det snart är semester. Det känns skönt, men längtar intensivt efter den? Nej.
Jag längtar inte längre.
Är det bra eller dåligt?
När jag och barnens far skilde oss pratade jag mycket om längtan med barnen. De saknade såklart – och längtade alltid till – den förälder de inte var hos.
Det var många tårfyllda godnattsamtal i telefonen innan jag insåg att de inte var uppbyggliga för varken dem eller mig, och stoppade dem. Ledsam längtan blir alltid värre framåt natten och leder sällan till något gott.
Men jag försökte få dem att se det fina med att längta.
– Det är bra att längta, sa jag. Då vet vi att vi älskar varandra. Vi har något att se fram emot och tänk så kul och härligt det blir när vi väl ses. Att längta är skönt.
När barnen blev sura över att jag inte köpte något de ville ha, utan uppmanade dem att sparade ihop till det själva, brukade jag säga:
– Jag gör dig en björntjänst om jag ger dig allt du vill ha. När du blir vuxen kommer du inte att ha det så. Det är ju att längta, spara, drömma – och en dag kanske nå fram – som är det fina i livets kråksång. Att själv kämpa för något.
Och det tror jag fortfarande på.
Men med migsjälv vet jag inte. Jag längtar inte längre. Jo, när dottern ska ut på sin långresa snart kommer jag förstås att längta efter henne, men i övrigt. Nej, ingenting.
Där går jag stigen fram och konstaterar att så här har jag inte tidigare känt. Är det för att jag levt mer i framtiden än i nuet? Är det för att jag inte varit helt tillfreds med vardagslivet, räckan av vardagar, som är själva livet?
Jag vet inte, men jag tror det.
Det kan också vara så att jag har allt materiellt jag behöver. I så fall är mitt nya längtansfria liv positivt. Det där racet, där allt ständigt ska uppgraderas och äventyren toppas, är ju omöjligt att vinna och bara energidränerande.
Välfärdsmedaljens smaklösa baksida.
Eller ocksåär det ett ålderstecken. Barn längtar efter saker hela tiden. I takt med åldern och insikten att tiden är utmätt förstår vi bättre att uppskatta här och nu. För tiden går ju så rasande snabbt, snabbare för var år . . .
Julaftonens längtan efter Tomten kändes som 6-åring lika lång som en vecka. En veckas längtan var lång som ett år. Och nu försvinner åren i ett nafs.
Förnöjsamhet. Det måste handla om förnöjsamhet. Jag är tillfreds med livet som det är. Nu. Här. I dag. Fungerar livet så, att ens längtan en dag förbyts till just förnöjsamhet?
Alla mina nära och kära mår bra och är friska. Det kan förändras vilken sekund som helst. Då är det bra att vara här – och inte i kommande helg eller nästa utlandssemester – så jag slipper förbanna att jag inte var förnöjsam när jag hade all anledning att vara det.
Jag längtar inte längre.Men precis varenda dag ser jag fram emot att komma hem till Gubben. Tisdag som fredag.
Det känns en liten aning vemodigt, men alls inte uppgivet, att vara av med sin längtan efter ”höjdpunkterna” i tillvaron.
Men mest är det väldigt skönt.
Livet är fint nu.