Arma svenska skolan. Kunskapsförmedling är snart en perifer bisyssla. När ska lärarna få tid att lära ut traditionella ämneskunskaper när så orimligt mycket tid måste läggas på annat?
Jag har flera bekanta i skolvärlden. De sliter hund, vareviga dag. Många älskar jobbet, trots att de förutom lärare ska vara psykolog, kurator, socialarbetare och förälder och därtill drunknar i administration av olika slag. Andra pallar inte, de slutar. Enligt Skolverket är de 50 000.
Ett av skolans problem är att allt fler elever saknar fundamental hyfs, till följd av en till stora delar abdikerad vuxenvärld och föräldrar som är mer måna om att ungarna aldrig någonsin ska ha det tråkigt, än att vägleda dem till att fungera i ett större sammanhang.
Många barn har inte förstått innebörden eller vikten av att använda sig av ord som hej, tack och förlåt. Jo, det är sant. De där småorden som gör det drägligt att umgås många i grupp, orden som fungerar som ett lugnande kitt och skiljer oss från gapiga babianer.
En av mina östgötska skolbekanta, i låg- och mellanstadiet, berättar att skolan har ett stående tema, i och utanför ordinarie ämnen: Vett och etikett. Och vi pratar alltså inte om att vika servetter snyggt eller att få till en slipsknut.
Förutom hej, tack och förlåt får eleverna exempelvis lära sig bordsskick, bland annat i form av fin- och fulfilmer som visar olika sätt att äta. Skolan har en särskild vett- och etikettbok och på omslaget kan man läsa: ”Etikett betyder att uppföra sig lite bättre än absolut nödvändigt.”
Man kan tycka att allt ovanstående är föräldrars ansvar, men om de nu falerar så är det ju toppen att skolan gör det i deras ställe. För barnens skull.
Mot bakgrund av att bondförnuft blivit en efterfrågad bristvara kan man undra om det verkligen brinner i knutarna att lära ungarna dataprogrammering. Vi har dessutom stor brist på matte- och no-lärare, men det vimlar alltså av lärarlegitimerade programmerare som kan ta över deras ämnen?
(Legitimationer och behörighet är ett spektakel i sig. Först är de oviktiga, sedan ett oavvisligt krav, för att strax därpå delas ut till höger och vänster, varefter behov uppstår. Som fritidspedagogerna som plötsligt fått behörighet att undervisa och sätta betyg i svenska, exempelvis.)
Till dem som här reser ragg och skriker ”välkommen till 2016, din gamla hagga!” vill jag säga:
Nej, att vägleda, gränssätta och lära glina det elementära, så att de står rustade att bli accepterade av den stora flocken homo sapiens utanför familjen och bortanför skolan och välvilliga pedagoger som visst det ser en fantastisk potential under den muttrande, neddragna mössan, är inte att kuva eller förtrycka. Det är att älska.
Kanske är programmering helt rätt i tiden. Fast å andra sidan: om man inte lärt sig innebörden av hej, tack och förlåt, om man aldrig lärt sig säga ”kan jag få” i stället för ”jag ska ha”, om man aldrig tagit någon i hand och sett den man pratar med i ögonen, aldrig lärt sig hur man uppträder vid en anställningsintervju, hur man äter . . . så spelar det väl ingen roll om man lämnar skolan som en superprogrammerare. Vem ska stå ut med en?
Att programmera själva eleverna känns mer brådskande.