Det var i lördags och Gubben och jag var på Erikshjälpen i Skärblacka. Då ringer min mammas man och väser fram ”Vi har frontalkrockat! Ambulans är på väg.”
Allt stannar. Jag hinner inte ställa några frågor och han kan ändå knappt prata. Klagar över bröstsmärtor.
Vi tar oss till olycksplatsen, en olycksalig kurva intill Roxen vid Stjärnorps slott, bara för att precis se tre ambulanser lämna platsen.
De körde sakta, i 30–40 kilometer. Det var moddigt och snorhalt och de skulle på en efterlängtad träff med vännerna. I baksätet stod väskorna, de skulle bo på hotell allesammans.
Då får en mötande bil sladd, kommer över i deras körfält och kollisionen är oundviklig. Ett ögonblicks verk. En öronbedövande smäll, sedan bara tystnad och åter en påminnelse om hur skör och utsatt livstråden är.
Vägen är avspärrad och räddningspersonal och bärgare i full aktivitet. Gubben och jag skärskådar oroligt de båda bilarna. Det här kan aldrig ha gått vägen, bilarna är ju bara mos!
Vi ringer akuten och får senare reda på att mamma klarat sig med rejäla blåmärken, hennes man med en fraktur på bröstbenet. Han får stanna, mamma kan vi hämta på kvällen.
All räddningspersonal på plats sa samma sak till mina föräldrar: ”Tacka er nya bil. Ordentliga krockkuddar och mycket plåt räddade era liv”.
Sådant här händer varenda dag och blir till en notis. ”Inga allvarliga skador” står det, nej men då så, tänker man och travar vidare i ullstrumporna. Men sällan reflekterar åtminstone jag över hur oerhört nära det ofta är att utgången blir en helt annan. Inte förrän man själv drabbas.
Vi är ju så korkade, de flesta av oss. Ger oss ut och kör bil även när det inte är nödvändigt alls. Som om vi trots modd, snorhalka och varningar är odödliga.
Tänker att vi har koll och är försiktiga. Men om det är snorhalt spelar det ju ingen roll att man själv kör med ägg under gaspedalen. Om en annan bilist kommer över i ditt körfält finns ofta inget du kan eller hinner göra.
Gubben kör över 3 000 mil om året, i jobbet. Lägg därtill fem mil om dagen för att ta sig till och från arbetsplatsen. Och det gör han i en 15 år gammal bil. ”Jag avskyr att lägga pengar på något så trist som en bil”, brukar han frusta när saken kommer på tal. Nu ska det bli min mission att få honom att satsa på något nyare och säkrare.
Med vetskap om att mamma och hennes man klarat sig bra kunde jag ägna hela söndagen åt något som jag och över 400 andra längtat efter i månader.
De tre Joyvoice-körerna, under ledning av suveräna Hanna Rydman, höll två konserter på kvällen, med Nanne Grönvall som gästartist.
Så många sångare kräver noggrann logistik och mycket väntande. Bara att ta sig på och av scenen snabbt, mellan de olika numren, kräver militärisk disciplin.
Att sjunga så många tillsammans, bli till en enda gungande organism, är ett lyckopiller som räcker länge. Så var min helg. Himmel och helvete. Livets berg-och-dal-bana.
Ha nu en god jul, kära läsare!
Ta hand om varandra.
Redan i morgon kan livet se helt annorlunda ut.