Ödesmättat och lite svårt att inse vidden av just då, men så här 18 år senare så sant, så sant. Stegen ifrån mig har gjorts i vidare och vidare cirklar. När hon var två skulle vi resa ensamma till Irland och jag fick en föraning om hennes upptäckarlust. Det var helt omöjligt att hålla koll på henne, hon småsprang glatt iväg mot allt som verkade intressant, och jag var tvungen att köpa en sele. Annars hade hon försvunnit i folkhavet.
Det var som att tömköra en pytteliten bångstyrig häst. ”Hoppla min lilla ponny!” sa jag, smackade och klatschade mjukt med ”tömmarna” och hon fnittrade förtjust och tog sig fram med hoppsasteg fram bland väskor och vuxnas ben på Heathrows flygplats. På sina knubbiga små fötter hade hon gympaskor i jeanstyg med små broderade cyklar. Sittvagn var inte att tänka på. Då frös hon fast i marken, satte armarna i sidorna och sa: ”Kan själv, mamma!”
Fötterna växte och stegen blev längre. Åren hos dagmamman Birgitta hemma på landet var bekymmersfria och fötterna gjorde fantasifulla utflykter till skogen och det läskiga ”häxans hus”, ödeskjulet. På den tiden var förskolepersonalen mer förskonade från ”pedagogisk läroplan”. Med en klok dagmamma lär man sig det viktiga ändå.
När det var dags för lekis en mil bort fick vi träna trafikvett och att åka buss. Fötterna fick lära sig simma. En kort tid efter skolstarten fick jag vänja mig vid att hennes fröken tog plats som nummer ett. Ingen var så klok som fröken Karin. ”Joho, för så är det visst det, för det har KARIN sagt!”
Fötterna växte och stegen blev längre. De ville springa fort och göra utflykter till strand och skog, med bästisen Karin eller mig. Men ofta ensam också.
Och när hon skulle börja på den lilla ridskolan några kilometer bort fick vi träna ännu mer trafikvett. Hon ville hellre cykla dit själv än få skjuts. ”Jag kan själv, mamma!” En egensinnig röd tråd under alla år.
Ridläger, skolresor, följa med mormor och morfar till London, gå färdigt grundskolan, lära sig köra moppe och säga adjö till skolidyllen på landet. Iväg från den trygga bubblan och vidare till gymnasiet i stan.
Fötterna växte inte längre, men stegen blev längre och cirklarna allt vidare. Fötterna fick lära sig hantera koppling, gas och broms och min bil befann sig allt oftare på andra platser än hemma.
Jobba, jobba, jobba i den lilla närbutiken på helger och skollov. Plugga. Spara pengar och börja göra egna resor. Först i Sverige, sedan till Frankrike och Spanien med bästa vännerna.
Och nyss fick de en gång små knubbiga fötterna något alldeles nytt att bita i – vals och abiturientbal. Gympaskorna i storlek 20 hade blivit sandaletter i storlek 38.
Jag satt på läktaren och var lite oförberedd på känslostormarna. Hur vacker hela balen är, vilket engagemang alla lagt ned, den där förväntan hos balparen som vet att de har hela livet framför sig. Hur ödesmättat allt kändes när orden om hennes första steg kom åter i minnet. Hoppsastegen på Heathrow kontra de vackra, svepande wienervalsstegen i Cloetta Center.
I dag springer de där fötterna ut från gymnasiet. Sedan ska de slita i närbutiken hela sommaren för att i augusti bege sig till Norge och jobb där. Därefter en långresa ut i världen. Sedan kanske studier på annan ort. Vi får se.
Det kommer med all sannolikhet att bli väldigt mycket gråt i dag. Men av det förtröstansfulla och trygga slaget.
Hennes steg rör sig allt längre ifrån mig.
Och det är precis som det ska vara.
CARINA GLENNING