Jag ska emigrera. Jag lämnar Flygstaden, drar söderut och kommer som nyanländ till Kisa. Ni tar väl hand om mig, Kisabor?
Jag har aldrig jobbat på lokalredaktion, så det är verkligen på tiden. ”En äkta murvel ska ha jobbat minst fem år på lokalredaktion. Det är där man lär sig hantverket och att ta folk, lär sig att tala med bönder på bönders vis och med de lärde på latin”.
Det deklarerade redaktionschefen på Eskilstuna-Kuriren när jag efter en tvåårig lärlingsutbildning fick jobb där som 20-åring. Därmed fick han mig att förstå att jag inte var någon riktig murvel. Men nu ska jag bli det.
Eftersom Torbjörn ”Elvis” Gustafsson har trappat ned jobbandet ska jag och kollegan Åke Alvin, från Linköpingsredaktionen, arbeta i Kisa på tisdagarna. En av oss åt gången.
Bönder har jag gott om där jag bor, så er är jag inte ängslig för att möta. Det är värre med ”de lärde”. Jag läste lite latin i gymnasiet, men minns tyvärr bara ”in vino veritas” (i vinet ligger sanningen) och ”per aspera ad astra” (genom svårigheter mot stjärnorna) så jag föreslår att vi tar det lite lugnt med latinet.
På tisdagar äter man raggmunk och fläsk i Kisa har jag förstått. Inte mig emot. Helst med knaprigt fläsk och en välgräddad, frasig raggmunk. Och så rårörda lingon. Jag hade aldrig ätit vare sig raggmunk eller saltgurka innan jag flyttade till Östergötland 1988. Nu tillhör det favoriterna.
Trots att jag jobbat på Corren i 27 år har jag bara bott i Linköping i några år. Jag är en inbiten lantlolla och trivs bättre i skogsmarker än i stadsliv. Hellre en mossig sten än Stora torget och hellre svampletning än shopping.
Nej då, jag vet att det inte är en skogsglänta jag ska till. Jag vet att Kisa till skillnad från min hemsocken Stjärnorp är en tätort. Jag vill bara säga att jag gillar småskalighet.
I tisdagsvar det premiär. Inte så svårt att leta sig fram till Kisa (trots rena Lützendimman längs 34:an), torget och Correns redaktion. Värre var att ta sig in på densamma.
Kände mig som en inbrottstjuv när jag stönade och stånkade och knuffade på dörreländet. Efter en kvart kom två herrar förbi och kunde efter ytterligare stånkande och stönande få upp dörren. Tack kommunens utvecklingschef Mattias Nilsson och arkitekt Tommy Saarila!
Hoppas ni andra är lika snälla, det kommer jag att behöva. Som lokalredaktör är man beroende av lokalkännedom och ett väl uppbyggt kontaktnät, för att få tips. Som nyanländ har jag varken det ena eller andra och behöver sålunda all hjälp jag kan få.
Mejla mig om sådant du vill läsa om på Correns Kindasida. Eller kom in och ta en fika i vilket fall som helst, vetja. Nu på tisdag.
Kanske ska vi dra igång en liten serie där ni själva under vinjetten ”Därför älskar jag Kinda” berättar om alla fördelar med kommunen. Är inte det en bra idé?
För 170 år sedan reste den första gruppen svenskar från Kinda för att starta sina nya liv i norra Amerika. Mellan 1845 och 1915 utvandrade 1 361 personer från Kinda.
Som immigrant måste jag snarast besöka den forna emigrantbyrån i Café Columbias lokaler och lära mig mer.
Måtte det inte sätta samma desperata, skräckfyllda, omvälvande och dramatiska avtryck i historieböckerna att en Linköpingsmurvel kom till orten 2015.